Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

”Verksamheten innefattar f.n. lokala och centrala kurser samt i regel ämnesvis
ordnade konferenser och lokala lärardagar. Erfarenheterna av denna
försöksverksamhet är mycket positiva, varför den bör expandera.”
Under Hans Jallings dynamiska ledning organiserades pedagogiska kurser, som för
många av kursdeltagarna ledde till nytänkande och lust att förändra undervisningen
inom den egna institutionen. Kursdeltagarna blev eldsjälar som utgjorde en väsentlig
drivkraft i den lokala verksamheten. Inte sällan ledde det till en rad för den tiden
banbrytande utvecklingsprojekt. Vissa kurser som gavs under första hälften av 1970talet
var emellertid så kontroversiella till sin uppläggning att det hände att kursdeltagare
avbröt i vredesmod. Dessa kurser präglades av den inom andra utbildningssektorer
populära s.k. sensitivitetsträningen. Mötet med universitetslärarnas vetenskapliga
förhållningssätt blev för dramatiskt. Flertalet kursdeltagare kom dock tillbaka med
starka och transformerande upplevelser.
UKÄ arrangerade också andra kurser t.ex. pedagogisk-administrativa kurser för studierektorer,
och olika specialkurser och symposier samt de kurser för studievägledare som
vi skrivit om i kapitel 3. 1976 omvandlades UKÄ (Universitetskanslersämbetet) till
UHÄ (Universitets- och Högskoleämbetet). Sannolikt var det vid denna tid som den
tidigare centrala PU-enhetens fortbildningsuppdrag vidgades till att omfatta personalutbildning
för samtliga personalkategorier inom högskolan. Hans Jalling var kvar som
chef för personalutbildningen vid UHÄ. Han var övertygad om vikten av internationella
utblickar varför alltfler kurser, än mer under kommande decennium, genomfördes i
andra länder – alltid i samverkan med lärare och ledare från universitet i dessa länder.
Innehållet
Innehållet i den pedagogiska lärarfortbildningen under 70-talet hämtades från olika håll,
bl.a. det utbildningsteknologiska systemtänkandet från 60-talet, den alternativa pedagogikens
provocerande exempel (lagom mycket!) och exempel från den stora mängd
utvecklingsprojekt som genomfördes med hjälp av de särskilda projektmedlen från
UKÄ. Fokus var redan då på studenternas lärande och studenternas behov, och
innehållet hämtades inte enbart från pedagogik utan också från andra ämnesområden
som psykologi, sociologi, filosofi m.m. Kursernas utformning och kursdeltagarnas
upplevelser som ”elever” användes mycket medvetet som erfarenheter att reflektera
över och lära av, och vi använde rikligt med formativ utvärdering och samlade och
utvecklade egna ”verktyg”. Litteraturen bestod till att börja med mest av handböcker,
debattböcker och projektrapporter. Från mitten av 70-talet tillkom Martongruppens
bidrag, och deras bok ”Inlärning och omvärldsuppfattning” (Marton m.fl. 1977) kunde i
de kommande pedagogiska grundkurserna användas som kursbok, tillsammans med
någon valfri bok av annat slag. Det var då nytt för många av universitetets lärare att det
fanns universitetspedagogisk forskning, som de med stort intresse tog del av och diskuterade
både inom kursgruppen och med kollegor vid institutionen.
I den pedagogiska utbildningen hade vi stor användning för en sedan 1974 av UKÄ
årligen utgiven katalog om pågående forskningsprojekt med medel från UKÄ och om
genomförda eller pågående utvecklingsprojekt. Projekten kunde i katalogen sökas efter
ämnesområde eller pedagogisk frågeställning. Då den universitetspedagogiska forskningen
inte var så omfattande vid denna tid utgjorde det materialet ett väsentligt tillskott
29