Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

3 Hur det började för oss
Vi har valt att börja det mer detaljerade berättandet med våra mycket personliga
bakgrundsteckningar från vår tid vid universitetet fram tills vi blev anställda som
pedagogiska konsulter 1970 respektive 1973 Detta för att ge en bild av erfarenheter och
motiv som var väsentliga för oss, och som vi hade med oss in i den nya professionen.
Berättelserna kan också i någon mån belysa förhållandena inom universitetet under 60talet,
och därmed tjäna som illustrationer till den mer formella beskrivningen av förloppet
i nästa kapitel.
Eva Falk Nilssons berättelse
Egna studier vid Lunds universitet
Jag, Eva Falk Nilsson, är infödd Lundabo. Därför började kontakten med Lunds universitet
egentligen långt före mina egna akademiska studier, som jag påbörjade 1957. Jag
blev inskriven i humanistiska fakulteten och läste litteraturhistoria, som ämnet hette då,
nordiska språk och lite teoretisk och praktisk filosofi. Senare gick jag över till samhällsvetenskapliga
fakulteten och inriktade mig på utbildningen till biträdande psykolog. I
den ingick ämnena psykologi, sociologi och pedagogik.
Tyvärr måste jag nog sammanfatta mina erfarenheter av dessa studier som en
besvikelse. Både undervisning och inlärning var huvudsakligen inriktade på detaljer
och fakta, sällan lyckades man få något sammanhang eller någon överblick, tentorna
hade i ännu högre grad samma karaktär. Vi kunde t ex alla svara på tentafrågan i pedagogik:
”Vem reste till Amerika 1846?” inpluggad från gamla tentor med frågor, som
ofta kom tillbaks. Lärarna var med få undantag ganska ointresserade av oss studenter.
Än mindre intresserade var de av förslag till alternativ vad gällde undervisning, innehåll
eller examination – åtminstone av mina förslag. Den termin som låg före doktorandstudier
(3 betyg) i ett av de ämnen jag studerade var vi 20 – 30 studenter. Vi erbjöds då
ingen undervisning alls. För den ena tidigare utlovade delkursen var argumentet att det
inte fanns någon kunnig lärare. Vi studenter inbjöd då själva till en seminarieserie med
personer yrkesverksamma inom vårt kommande arbetsfält. Den pågick en stor del av
terminen. Beträffande den andra delkursen var argumentet att det inte fanns någon
lokal. Det slutade med att den kursen under tio veckor, en kväll i veckan, undervisades i
matsalen i mitt föräldrahem. Att det fanns utrymme för egna initiativ för oss studenter
var dock en nyttig och positiv lärdom.
11