Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Utvecklingsarbete och konflikter på institutionen
Jag var inte ensam om att vilja driva förändringsarbete på institutionen. En lektor och
vår studierektor deltog i några av de första UKÄ-kurserna, och kom hem fulla av idéer
om ”alternativ” pedagogik. Lektorn blev pionjär med ett PU-projekt ”Studier i arbetsgrupp”
72/73, och en liten projektorganiserad kurs i ”matematiska frågeställningar”. De
skapade också en ny kurs och en ny utbildningsväg – med syfte att göra något mer relevant
för studenter som enbart var ute efter att skaffa sig matematiska verktyg för studier
i andra naturvetenskapliga ämnen. Det blev också efterhand försöksverksamheter i samverkan
med andra naturvetenskapliga institutioner.
Allt detta ledde så småningom till öppna konflikter på institutionen. Vi fick studenterna
med oss, men professorerna och majoriteten av lärarna emot oss.
Hela processen var oerhört lärorik. Jag blev tvungen att skärpa min argumentering ända
ner i botten av min pedagogiska grundsyn, och fick återigen en stark erfarenhet av hur
mycket man kan lära sig själv, när det behövs. Av våra misstag lärde jag mig också
mycket om hur man inte skall bedriva pedagogiskt utvecklingsarbete. Vi fick ge oss,
och lämnade institutionen så snart lämpligt tillfälle gavs. För mig var det till att börja
med på halvtid, när jag 1973 blev erbjuden anställning som pedagogisk konsult vid PUenheten.
Våra första gemensamma kurser
I maj 1972 genomförde vi, Eva och Eva, vår första pedagogiska kurs. Den riktade sig
till studievägledare.
Kraven på innehavare av de studievägledartjänster som 1969–70 successivt inrättades
vid de större institutionerna inom de filosofiska fakulteterna var främst ämneskunskap.
Den definierades som tre betyg (motsvarande tre terminers studier) i institutionens
disciplin. Uppdraget och värdet av denna nya tjänstekategori var föremål för en ganska
omfattande debatt och olika utredningar, men någon regelrätt utbildning för studievägledare
fanns inte.
Vi har i våra individuella berättelser båda framhållit vår bestämda uppfattning att en av
studievägledarens viktigaste funktioner borde vara pedagogisk systempåverkan. Hans
Jalling, ansvarig för UKÄ:s utbildningsprogram för universitetets lärare, hade liknande
uppfattning. Eva Falk Nilsson fick från honom någon gång under 1971 en förfrågan om
att göra en pilotutbildning för studievägledare. Hon ställde som villkor att även Eva
Åkesson skulle engageras. Uppdraget att vara kursledare gick således till oss, och vi
genomförde två nationella och en lokal pedagogisk kurs för studievägledare.
Dessa tre veckolånga internatkurser blev början på vårt samarbete kring pedagogisk
utbildning. I kursen behandlade vi studievägledarens arbetsuppgifter och behovet av
pedagogiskt systemtänkande. Vi utgick från ett praktikfall och hur förändring måste
bygga på metoder för systematisk observation och dokumentation. I ett av oss konstruerat
spel, med utgångspunkt i en pedagogisk modell, där vi satte individen (=studenten)
i centrum, blommade kreativiteten kring förslag till ”åtgärder som kan tänkas förbättra
situationen för de studerande”.
18