Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

I underlaget för styrelsens beslut 2003 beräknade vi att behovet för den nu obligatoriska
utbildningen skulle bli ca 1500 deltagarveckor/år. Kostnaderna för detta – kurskostnader
jämte kostnader för deltagarnas arbetstid – beräknade vi till ca 21 mkr/år. Rektorsämbetet
och styrelsen höjde sedan ambitionsnivån därutöver, genom att sätta upp målet
att alla lärare skall ha genomgått högskolepedagogiks utbildning om minst tio veckor,
inte bara nyanställda.
Kulturförändring nerifrån-upp
I slutet av 60-talet fanns bland universitetets lärare en utbredd misstro mot pedagogiska
kurser. Misstron har levt vidare och är ännu inte helt utrotad, men har successivt ersatts
av tilltro och entusiasm. Efterhand som allt fler har fått positiva erfarenheter av den
pedagogiska utbildningen har attityderna förändrats, och förutsättningar har därmed
funnits för en utveckling nerifrån-upp – institution efter institution, fakultet efter fakultet.
Universitetsstyrelsens beslut 2003 hade inte varit möjligt utan denna kulturförändring.
Några viktiga förutsättningar för detta har varit
- att kurserna har hållit så hög kvalitet att deltagarna varit nöjda och sett tiden som
väl använd
- att fakultetsförankringen har varit stark, genom ägandeskap och delaktighet
- att kurserna har lett till påtagliga positiva effekter i utbildningen för studenterna
- att detta har blivit synligt genom tydliga positiva utvärderingar
- att goda exempel kunnat användas som hävstänger
- att en systempåverkan skett genom bred verksamhet omfattande mycket mer än
de högskolepedagogiska kurserna.
Särskilda initiativ uppifrån-ner
Den kulturförändring vi upplevt har underlättats av en mängd initiativ och stödåtgärder,
av många olika aktörer. De har ofta skett som kedjor, där den ena åtgärden byggt på den
andra, och det är därför diskutabelt att hävda att någon åtgärd skulle ha haft särskilt stor
betydelse. Vi tycker oss dock kunna se tre faser, där initiativ och stödåtgärder på
nationell nivå fungerat uppenbart pådrivande.
Den första fasen började 1969 med att enheter för pedagogisk utveckling (PU-enheter)
inrättades både lokalt och centralt inom UKÄ. Universiteten försågs med särskilda
medel för utvecklingsprojekt och lärarfortbildning, och från UKÄ fördelades medel för
högskolepedagogisk forskning. UKÄ började ge nationella kurser för studierektorer och
lektorer, och deltagarna i dessa kom i många fall att bli pionjärer inom det pedagogiska
utvecklingsarbetet. Alla projekt rapporterades omsorgsfullt, och UKÄ svarade för
spridning över landet genom årliga projektkataloger. PU-enheterna började samverka
nationellt. Vi upplevde en första blomstringsperiod för det pedagogiska utvecklingsarbetet,
och lärarfortbildningen var en del av detta.
Efter en lång period av konsolidering och breddning kom nästa ”lyft” genom högskoleutredningen
”Grundbulten” 1989–1992. Satsning på pedagogisk utbildning för lärarna
blev ett av utredningens huvudförslag. Som en följd av utredningen avdelades totalt 170
7