Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

ild”, ”Vetenskaplig förankring och praktisk pedagogik”, ”Grundsyn kring kunskap och
inlärning” och ”NLP – något för oss?”, och två dagar för temat ”Det bästa av vad
Graham Gibbs och hans kollegor kan ge”.
Arbetsgruppen hade också föreslagit en kurs ”steg 2” och utsett kursledare för en sådan
kurs. I Oxford gav kursgruppen synpunkter till den kommande kursledningen angående
innehåll och omfattning. Syftet med steg 2, ”den nationella kursen”, var att svara mot ett
behov av att få fram nya kursledare. Detta behov förstärktes av högskoleutredningen.
Kontakterna mellan sekretariatet och de pedagogiska konsulterna var täta under hela
utredningstiden 1989–1991. Det var tidigt uppenbart att utredningen i sitt slutbetänkande
skulle föreslå en förstärkning av den pedagogiska utbildningen och att varje lärosäte
skulle förväntas ta ansvar för en uppbyggnad. Det underströk behovet av fler kursledare.
Med ekonomiskt stöd från UHÄ arrangerades steg 2 under 1991/1992, under ledning av
Mona Bessman vid Stockholms universitets PU-enhet och EFN. Varje deltagares projekt
var att utforma en pedagogisk grundkurs, utsätta den för kritik och uppslag från
övriga kursdeltagare och kursledning samt förankra den på hemmaplan.
UHÄ ordnade ytterligare några kurser, som var riktade direkt till de pedagogiska
konsulterna. En handlade om utvärdering av högre utbildning, och en om användningen
av datorer i undervisning för studenter.
Gemensamma skrivelser
Vid olika tillfällen har PU-enheterna gått fram gemensamt med önskemål till
statsmakterna. Vid kursen i Oxford i september 1991 enades man t.ex. om en skrivelse
som översändes till Högskoleutredningen (Grundbulten). I skrivelsen underströk nätverket
”behovet av att i Högskoleutredningens slutbetänkande inkludera ett särskilt
kapitel om pedagogisk utveckling generellt”. Gruppen förslog t.o.m. innehåll och disposition
av ett sådant kapitel. Det borde, stod det i skrivelsen, omfatta tre huvudavsnitt:
utvecklingen i stort sedan 1970, kännetecken på pedagogisk utveckling och beskrivning
av framtiden och kommande krav. Det resulterade i utredningens betänkande i kapitel 9
”Undervisning och inlärning – forskning och utvecklingsarbete” (SOU 1992:1).
Ytterligare en gemensam skrivelse utarbetades av en särskild arbetsgrupp efter ett möte
mellan de pedagogiska konsulterna i landet i slutet av maj 1995. Skrivelsen hade formen
av ett program: ”Program för förnyelse av det pedagogiska utvecklingsarbetet vid
universitet och högskolor”. I skrivelsen underströks att förändringar i kraven på högskoleutbildningen
leder till att ambitionsnivån i de pedagogiska utvecklingsinsatserna
måste höjas. Speciellt understryks anknytningen till forskning och möjligheten för de
pedagogiska konsulterna att inom sin tjänst själva bedriva forskning. Detta var något vi
hade vi diskuterat under många år.
Gemensamma läromedel
I samarbete mellan några lärosätens pedagogiska konsulter har två mindre skrifter tagits
fram: ”Examination för kvalitet – exempel från högskolan” (UHÄ/FoU 1985:3) och
”Kursvärdering för ökad kvalitet – vägledning och exempelsamling” (UHÄ/FoU
1991:1). Dessa var under många år mycket värdefulla som studiematerial i den pedagogiska
utbildningen.
79