Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Fortbildning, rätt till minst 1 vecka årligen under resten av
tjänstgöringen
I principförslaget ingick också förslag om organisation, förstärkning av de pedagogiska
ledningsfunktionerna och en översyn av meritering och meritvärdering.
Speciellt kan man notera att kommunikationskursen och den pedagogiska grundutbildningen
föreslogs bedrivas per fakultet/område eller i samarbete mellan fakulteter, något
som blivit bestående inom Lunds universitet sedan dess.
För inskolningen och handledningen av nya lärare skulle finnas särskilda ”mentorer”,
som också skulle ha ett medansvar för de individuella utbildningsprogrammen.
Den successiva utbildningen kunde ha två ganska skilda uppläggningar – projekt
och/eller specialkurser.
Projektet dokumenterades i juni 1990 i rapporten ”Ökade möjligheter till fortbildning
för universitetets lärare” (Falk Nilsson, Åkesson & Kjöllerström, 1990).
Högskoleutredningen – Grundbulten
Riksdagen beslöt i maj 1987 att ”som sin mening ge regeringen till känna att det är
ytterst angeläget att man snarast finner former för praktisk-pedagogisk utbildning för
lärare som avlagt doktorsexamen”. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) spädde på
med att i juni 1988 överlämna en skrivelse till regeringen i vilken man pekade på en rad
brister: den pedagogiska meriteringen och den pedagogiska utbildningen av högskolans
lärare, inriktningen på okritiskt inhämtande av detaljkunskaper, dålig anpassning av
examinationen till målen och brister vad gällde metoder för kursutvärderingar.
1989 tillsatte regeringen en ny utredning ”Utredningen om vissa undervisningsfrågor”,
Högskoleutredningen. Enligt direktiven skulle utredningen klargöra innebörden och
hållbarheten i kritiken mot utbildningen i högskolan. Förutom analyser av en hel del
andra frågor skulle utredningen föreslå åtgärder. Direktiven var ganska öppna, i synnerhet
vad gällde tänkbara åtgärder.
Ordförande var Håkan Westling, rektor vid Lunds universitet, även ordförande i
Svenska Akademiska Rektorskonferensen. Han ställde som villkor att sekretariatet
skulle vara stationerat i Lund och bad Eva Falk Nilsson att på heltid vara huvudsekreterare.
Senare tillkom ytterligare personal. Kommitténs sammansättning betraktades för
den tiden som ovanlig då den bestod av enbart akademiker – lärare och studenter. Även
arbetssättet var ovanligt för den tidens statliga utredningar. Redan från starten föreslog
ordföranden att utredningen skulle arbeta helt öppet. Han underströk att resultaten inte
skulle vara enbart ett SOU-betänkande på en dammig hylla, utan de flesta av förslagen
till åtgärder borde vara på väg att genomföras den dag utredningen överlämnade sitt
betänkande. Arbetsinstrumenten var mångfaldiga: överläggningar med olika
målgrupper, konferenser, projekt, det löpande informationsbladet ”Grundbultinen”,
remisser, enkäter etc. Vid en senare uträkning kunde kommittén hävda att den direkt
37