Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Arbetstiden för deltagarna
Kostnaderna för arbetstiden för kursdeltagarna bör kunna ses som en investering inom
kvalitetsarbetet, och därmed inte som en belastning, under förutsättning att utbildningen
är tillräckligt bra. Kostnaderna för arbetstiden är emellertid stora, oftast större än kostnaderna
i övrigt för att bedriva kurserna, och det är viktigt att de hanteras på ett sätt som
fungerar tillfredsställande.
I ett medbestämmandeavtal för det statliga området i slutet av 1970-talet (MBA-S)
fastställdes att all personalutbildning skulle ske i tjänsten. Denna ordning rådde redan
tidigare inom LU, och har varit gällande sedan dess, åtminstone i princip. I praktiken
har tillämpningen varierat.
En mycket vanlig synpunkt i kursvärderingarna har varit av typ ”Jag önskar att jag hade
haft mer tid, och inte behövt pressa in kursarbetet på kvällar och helger utöver allting
annat. Arbetstidsfrågan måste lösas.” Vi har återkopplat detta med emfas till de
ansvariga inom områdena, och det har efterhand blivit allt fler institutioner som hanterar
detta föredömligt.
En vanlig lösning är att en del av kurstiden räknas in i den arbetstid som läraren har
avdelad för kompetensutveckling, och den resterande delen kompenseras genom
nedsättning i tjänstgöringstiden för undervisning. Det kan tyckas naturligt att allt skulle
räknas inom ramen för kompetensutveckling, men den ramen uppfattas ofta – i den mån
det finns någon sådan – som avsedd för forskning och för att följa med ämnesutvecklingen,
och den upplevs redan som alltför snäv. Genom att den högskolepedagogiska
utbildningen oftast bedrivs i form av en kombination av korta kurser omfattande endast
1– 3 veckor, blir det i allmänhet överkomligt att finna en acceptabel lösning.
För doktoranderna finns två olika lösningar. Antingen kan tiden för kursen räknas inom
ramen för institutionstjänstgöringen, eller också ger kursen poäng inom forskarutbildningen.
Det kan också vara en kombination, så att man går en högskolepedagogisk
introduktionskurs, två veckor, inom ramen för institutionstjänstgöringen, och att man får
räkna in en ”kommunikationskurs” med två poäng i forskarutbildningen. Viktigt är att
det blir tydligt avtalat och inskrivet i den individuella studieplanen för doktoranden.
Denna ordning har vi kommit fram till tillsammans med doktorandkåren, efter att det i
praktiken länge varit ett problem och många doktorander upplevt att det förväntats att
utbildningen skulle klaras av på fritid. I universitetsstyrelsens beslut om den högskolepedagogiska
utbildningen för doktorander (bilaga 5) har ordningen slagits fast:
”Undervisande doktorander skall genomgå högskolepedagogisk utbildning omfattande
antingen minst två poäng inom ramen för forskarutbildningen eller två
veckor inom ramen för institutionstjänstgöringen.”
Särskilt värt att notera är ordvalet ”antingen . . . eller”, och alltså inte ”både . . . och”.
För många av forskarassistenterna, som utgör en ganska stor del av kursdeltagarna, är
arbetstidsproblemet särskilt svårt. De har disputerat, och forskar ofta på externa medel
under stor konkurrenspress. De undervisar lite, ca 10% av heltid, och är ofta mycket
angelägna om att den tiden inte skärs ner, eftersom de behöver den för att skaffa sig
pedagogiska meriter i konkurrensen om lektorstjänster. Resultatet blir ofta att de pressar
sig på ”fritid”, och att situationen upplevs frustrerande. Vi har inte lyckats finna någon
bra lösning på detta dilemma.
117