Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Först i efterhand har jag funderat över om dessa besvikelser över undervisningen
bidragit till min drivkraft att ägna resten av mitt yrkesverksamma liv åt pedagogisk
utbildning för lärarna, pedagogiskt utvecklingsarbete och annan kompetensutveckling
inom framför allt Lunds universitet.
De studier jag bedrev helt på egen hand och i egen takt var samtidigt både intressanta
och lärorika. När man väl tagit stegen upp för den stora trappan in på universitetsbiblioteket
och i de ganska mörka salarna lyckats lära sig hitta i kortsystemet, fann man ju
fascinerande källor till ny kunskap.
Amanuenstjänst
Efter vissa strötimmar höstterminen 1963 fick jag vårterminen 1964 min första
amanuenstjänst vid pedagogiska institutionen. Först många år senare avslutade jag min
egen examen. Tjänsterna som amanuenser var nog en slags personalplanerings-buffert.
Då gällde ju den s.k. universitetsautomatiken, som 1955:års utredning hade lagt grunden
till. Den innebar i princip att undervisningsresurserna i de filosofiska fakulteternas
ämnen automatiskt anpassades efter antalet studenter som anmälde sig till ett ämne.
Någon antagningsbegränsning fanns inte. Vi var då många som anställdes som förste
eller tredje amanuenser, en termin eller möjligen ett helt läsår i taget. Skarorna av
studenter växte.
Mitt minne av min egen lärargärning var ”löpande-band”- verksamhet. Jag hade t.ex.
ansvar för ett moment inom en kurs; innehållet har jag glömt. Under en dubbeltimme,
som betecknades som en övning, demonstrerade jag något ur kurslitteraturen. Detta
upprepade jag 11 gånger för grupper om ca 30 studenter. Då gällde det att ha ett mycket
strikt manus, annars kom man den sjunde eller åttonde gången i tvivel om vad man sagt
eller inte sagt. ”Fråga mig ingenting, då kommer jag antingen av mig eller hinner inte
med det jag ska säga” var ens tysta bön. Så småningom avslutade jag mina studier i
pedagogik med fokus på universitetspedagogik. Med en studiekamrat skrev jag en
tillämpad uppsats, som ungefär behandlade sambandet mellan vissa bakgrundsvariabler
hos studenter och deras studieframgång. Det fanns nämligen vid den tiden vid
institutionen en grupp lärare, som var engagerade i forskning kring universitetspedagogiska
frågor såsom olika individfaktorers betydelse, användning av språklaboratorier,
programmerad undervisning m.m.
Som nybliven ”lärare” deltog jag i en kurs i universitetspedagogik, som riktade sig till
lärare vid samtliga fakulteter vid Lunds universitet. I mitt intyg står: ”…har deltagit i
en under vårterminen 1964 anordnad tio timmars kurs i universitetspedagogik, vilken
omfattat dels föreläsningar och seminarieövningar rörande allmänna undervisningsmetodiska
och praktisk-pedagogiska problem samt speciella ämnesmetodiska spörsmål,
dels viss praktisk pedagogisk handledning.”
Då några av de övriga deltagarna, huvudsakligen professorer från olika ämnen, efter
avslutningen utanför undervisningslokalen sa: ”Vad hade detta med vår verklighet att
göra?” blev jag bedrövad. Intresse och engagemang för undervisning fanns hos dessa
lärare, men deras upplevelse av kursen var närmast ett stort frågetecken. Kanske inspirerades
jag då, undermedvetet, till att skapa nya kurser för lärare – kurser, som hade
med deras verklighet att göra. Men det skulle dröja.
12