Idéseminarierna - CED - Lunds universitet

Struktur och villkor för den högskolepedagogiska utbildningen
I detta avsnitt tar vi upp sex frågor, som främst gäller ramar och resurser:
• Skall utbildningen bedrivas som personalutbildning, eller som poänggivande
kurser inom det ordinarie utbildningssystemet?
• Hur skall man hantera arbetstiden för kursdeltagarna?
• Är det viktigt med valmöjligheter, och hur kan man i så fall åstadkomma det?
• Skall utbildningen bedrivas områdesvis (fakultetsvis) eller gemensamt för
universitetet, eller kanske per institution?
• Var skall man sätta gränsen för antalet kursdeltagare?
• Räcker det med en kursledare, eller skall man ha två?
• Hur mycket skall kurserna få kosta?
Personalutbildning
Den pedagogiska utbildningen för lärare vid Lunds universitet har med några undantag
alltid haft formen av personalutbildning. Det har handlat om kompetensutveckling inom
ramen för en anställning, och arbetet i kurserna har kunnat kopplas direkt till kursdeltagarens
undervisningsuppgifter. Det har funnits gott om erfarenheter att dela, och
tillämpnings- och projektuppgifter har varit inriktade på konkret utvecklingsarbete.
Utbildningen har setts som en investering i institutionernas och områdenas arbete med
verksamhetsutveckling.
Detta innebär att kurserna inte har inordnats i det vanliga utbildningssystemet. Detta har
gett stor frihet i hanteringen av kurserna, och därmed möjligheter att smidigt göra dem
så väl fungerande som möjligt, och vi vill därför starkt förorda en sådan form. Kurserna
har i allmänhet fått kosta mer än vanliga kurser för studenterna. De har avslutats med
kursintyg, och man har inte fått ”poäng”. I kursintygen har dock kurserna beskrivits
omsorgsfullt, och omfattningen har angivits i tid, ”motsvarande X poäng”, för att underlätta
en motsvarande-prövning, om det skulle bli aktuellt för någon som söker anställning
vid någon annan högskola. Doktorander har ofta fått vissa kurser inräknade i
forskarutbildningen, men det har varit upp till examinator för forskarutbildningen att
göra den bedömningen och ge poäng för kursen, med kursintyget som grund. Och lärare
som disputerat är inte intresserade av mer ”poäng”, åtminstone har vi aldrig träffat på
någon som frågat efter det.
Frågan om utbildningen skulle bedrivas som poänggivande kurser eller personalutbildning
var uppe till diskussion någon gång på 90-talet, och förvaltningschefen slog fast
som princip att ”universitetet skall inte ge uppdragsutbildning till sig själv”. Det var
mycket värdefullt för oss som arbetade med utbildningen att detta blev så tydligt.
Undantag har varit när pedagogiska institutionen gett kurser i högskolepedagogik, 10
poäng, dels under några år i slutet av 1970-talet, och dels under en period med start år
2000. Dessa kurser inom det ordinarie utbildningssystemet, har setts som ett komplement
till kurserna inom ramen för personalutbildningen, och de har bidragit till att ytterligare
öka mångfalden av valmöjligheter för den enskilde läraren, vilket naturligtvis har
varit uppskattat. Områdena/fakulteterna, som från 1990-talet haft ett explicit ansvar för
den pedagogiska utbildningen för lärarna, har dock aldrig valt att ”köpa” kurser av detta
slag från pedagogiska institutionen.
116