Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

hade han ändå säkert kvar omkring femhundra marker silver.
När det gällde guldet hade han svårt att räkna om men han
hade för sig att tio marker guld motsvarade ungefär åttio
marker silver. Och till allt detta kunde han lägga kistor fyllda
med de vackraste glaspärlor och ädla stenar och en kista med
dryckesglas, bägare och kannor vars make man aldrig tidigare
skådat i Birka och som modern Gerdhild kunde sälja på
marknaden med stor förtjänst om hon hade lust. Ingulf känd
en berusande lycka när han tänkte på alla de fantastiska gåvor
han hade med sig hem till sina närmaste.
De fyra skeppsbesättningarna samlades nu för rådslag
kring eldarna. Ingen hade någon större lust att avlägsna sig
många steg från sina nyvunna ägodelar. Var man var nu så rik
att han inte ens kunde lita på den som tidigare varit hans
bästa vän. Ryktet hade örnens vingar och man kunde vara
säker på att många i trakten kring Skiringsal redan visste att
här fanns rena skattgömman.
Ingen av norrmännen ville segla med Ormtand till Hedeby.
De kände sig alla som stormän och hade inte lust att ge sig ut
i annat skepp än sitt eget. Men under väntetiden och
sommarblotet tyckte de att det var rimligt att de fick stanna
kvar på Ormtand.
Men det tyckte inte Ingulf. Han sade att han måste ha
skeppet fritt för nytt manskap. Men vad han tänkte på var
konung Halvdan som han inte litade mer på än en stråtrövare
i storskogen. Det gällde att snabbt kunna gå till sjöss med
danerna och munken och nunnan om det blev bråk.
Gylfe hörde sig för med danerna och alla var angelägna
om att komma iväg så fort som möjligt. Ju längre de låg
iland ju större blev risken för bråk och överfall. De ville inte
deltaga i något sommarblot för det skulle de inte få någon
glädje av när de samtidigt tvingades vaka över sitt byte. Alla
var också ense om att de skulle klara Ormtand på tjugo man
med en så styv styrman som Gylfe.
Det var vackra ord men Gylfe gav inte med sig. Han ville
inte sätta allt på spel i de förrädiska vattnen kring Skagen
och Limfjorden. Här fanns hotet från hårt väder och nyckfulla
strömmar som krävde full besättning. Men också hotet
från rövarpacken som lurade längs hela sundet ned till ön
Ven. Han röstade för att de bidade sin tid i Skiringsal i väntan
på färdsällskap söderut och även om det hördes mummel
och grymtningar var det ingen som sade emot.
Norrmännen flyttade utan knot över till Gudröds skepp.
De tänkte stanna över blotet innan de drog hemåt till
fädernegårdarna norrut på Vestfold. De hade alla tillhört
Gudröds hird och var nu fria att göra som de ville då de inte
var bundna vid löften till konung Halvdan. Några talade om
att skaffa sig eget skepp och gå in i konungens legoflotta.
Plötsligt var ett häftigt oväder över dem. Vinden tog i.
Tunga, kalla droppar smattrade mot tältdukarna och slog fräsande
ned i de flammande lågorna som försökte stå emot i
en falnande kamp. Ingulf hade just tänkt ge order om att
202 203