Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

var oroande inför framtiden.
Vid kvällsvarden samlades gårdsfolket i gästabudshallen.
Långelden spred värme och ljus och höll den i skärdingen
upphängda kitteln med fisksoppa varm. Alla utom trälarna
var på plats med Gude i det ena högsätet. Gerdhild och Asgerd
satt ensamma på tvärbänken. Gårdsfolket var utspritt på bänkarna
efter väggarna och som vanligt hade kämparna i god tid
kunnat ta de bästa platserna. När Ingulf kom in i hallen med
Starkmar vid sin sida lvar spänningen och nyfikenheten på
smedens framställning av sitt ursprung tät. Han hade inte yttrat
många ord om sin bakgrund sedan han kom till gården.
En och annan drog efter andan när de i skenet från elden
såg hur den guldskaftade kniven i smedens bälte tycktes tända
ljus i hallen. Något liknande hade de inte sett tidigare och
eftersom karlen var stor och stark kunde man tro att han kommit
över den i någon kamp. Säkert hade han besegrat sin motståndare
med de taggiga järnkulor han bar i sitt bälte.
Starkmar tog plats till höger om Ingulfs högsäte mitt emot
Gude på andra sidan elden. Skänktärnorna slog soppa i skålarna
och öl i de stora stånkorna och snart fylldes salen av
högljudda samtal. Men medan man pratade om det ena och
det andra sneglade de flesta på Starkmar och Ingulf som satt
tysta intill varandra försjunkna i ätande och drickande.
Så reste sig Ingulf och aldrig tidigare hade väl samtal bland
lätt rusigt gårdsfolk tystnat så tvärt.
”Ni har nu alla fått veta att jag har tillnamnet Enöra.” Han
viftade till med högerhanden i det långa håret så alla skulle se
den ärriga kinden. Några skrattade. ”Det var det enda jag förlorade
den gången. Det var en kamp där jag segrade av egen
kraft… med hjälp av Oden, förstås.” Det utbröt ett förfärligt
hurrande och skrikande och applåderande så Ingulf ryggade
tillbaka. Han lyfte båda händerna för att äska tystnad och den
här gången tog det en stund innan ett utdöende mummel
lägrade sig i salen. ”Under min resa har jag mött flera människor
som jag har att tacka för mitt liv… men örat det…”
han skrattade till och orsakade genast stort jubel.”Men där
borta på landbacken där jag ska slå ner mina bopålar var jag
säker på att resan till Valhall skulle påbörjas. Den ser jag fram
emot en gång men inte just nu när allt gått mig väl i händerna
här på jorden.” Han vände sig mot Starkmar och grep sin ölstånka.
”Här sitter den man som hade styrkan och snillet att
förhindra den för tidiga avfärden. Starkmar är hans namn och
vår smed är han och nu ska vi alla utbringa en skål för honom
och välkomna honom till Emundsgården!”
Det skålades och ropades ”Hell Starkmar!” och han tömde
sin stånka och fick den fort påfylld. Så kunde inte folk hålla
sig längre utan började skrika: ”Starkmar! Starkmar!” och det
stod klart att Ingulfs smed nu måste ta till orda.
”Jag skulle nog ha satt efter dem i alla fall”, sade han lågt
och sneglade på Ingulf.
”Högre!” ropades det från alla håll.
Han harklade sig och tömde åter stånkan. Han rapade ljud-
310 311