Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

Bodvald och nu skrattade hans manskap segervisst. ”Kasta
era vapen överbord! Kasta vapnen över bord!”
Han hade släppt skölden och höll Asgerds kropp framför
sig med kniven riktad mot hennes strupe.
Gunnar var skakad. Han kände väl till Emunds lillflicka
och tanken på att se henne dödas framför sina ögon tog honom
hårt. Men han visste att de aldrig skulle följa Bodvalds
uppmaning att kasta vapnen i sjön.
Han vände sig till Bjarne. ”Kan du träffa honom?”
”Nej, inte nu. Han håller henne för nära… men om de
bara kommer isär lite…” Bjarne plockade fram en björnpil
med lång, smal och kantig spets med fyra eggar. ”Den här gör
slut på honom så kvickt att han inte hinner använda kniven…
men vi måste få isär dem på något sätt.”
Asagerd hade fått nya krafter när hon hört Ingulf röst och
hon hade mer styrka i sin späda kropp än vad man kunde tro.
Hon kände knivens kalla egg mot sin hals och visste att nu
var hon så nära döden hon kunde komma. Hon hade inget att
förlora. Kom hon bara loss ett ögonblick skulle hon kasta sig
i havet. När hon märkte att Bodvald tvingades ta ett steg bakåt
för att hålla balansen då skeppet rullade till följde hon med
rörelsen för att bli fri från knivspetsen samtidigt som hon
med all kraft sparkade högerbenet bakåt så hälen träffade honom
i skrevet.
Danen gav till ett avgrundsvrål och släppte en ögonblick
av på greppet så Asgerd hann kasta huvudet åt sidan i ännu ett
försök att komma loss. Det var var Bjarne behövde. Han spände
bågen och släppte iväg pilen i en enda rörelse som om han
inte gett sig tid att sikta. Den for med ett surrande över mot
drakskeppet och slog med en dov duns in i Bodvals hals, skar
av strupen och fortsatte vidare ut i havet.
Skriet klipptes tvärt av och kastades ut över den stiltjeblanka
havsytan. Det studsade mot klippön och kom tillbaka i
ett avtagande eko. Nu som ett spöklikt dödsskri från en man
som redan lämnat det jordiska.
Asgerd hade sett bågskyttarna och kastade sig ned på
durken. Två av Bodvals män gjorde ett försök att fånga in
henne. Båda sprätte till samtidigt när en skur av pilar dunkade
in i deras kroppar och fällde dem.
Från Gunnars skepp kunde man inte se en enda människa
på Bodvalds drake. Alla ombord låg nu ihopkrupna under sina
sköldar i skydd av relingen. Utan egna bågskyttar kunde de
varken fly eller anfalla. Roddarna på det andra drakskeppet
kämpade ursinnigt med årorna för att komma utom skotthåll
från skyttarna. Men de var ett lätt byte för männen på knarren
ute på vänstra flanken. Bågar spändes och pilar susade iväg.
Det hördes skrin och roddarna föll ihop på tofterna. Årorna
gled ur århålen och föll med ett plaskande i vattnet och flöt
bort från skeppen.
Inte en enda av danerna tordes sticka upp huvudet ovanför
relingens kant. ”Där kan ni ligga och trycka!” ropade Gunnar.
”Vi kommer in och hämtar tösen. För vår del är det här
262 263