Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

”Vilka?”
”Jag, Tole, och…”
”…Kåre från Alvheimer… och så han bocken Gunnar
förstås”, fnissade en av de andra männen.
”Dra på er hosorna och behåll dem på tills vi är iland.
Tole säger att hon var stark som en oxe och har därmed fastställt
priset på slavmarknaden. Det kommer att dras från er
lega.”
Han hörde gruffanden när han trevade sig tillbaka till
masten och upptäckte att fångrummet var tomt.
”Vad ända in i Hel är nu prästmannen!” gastade han mot
aktern.
”Han kommer här med kvinnan!” fick han snabbt till svar.
Broder Abbo klev över tvärbalkarna med syster Deidre i
famnen. Han kände sig lättad över att vilden inte hunnit förgå
sig mot henne.
För ett kort ögonblick var de båda männens ansikten så
nära varandra att de kunde känna stanken från den andres
unkna andedräkt. Vad än deras trevande blickar i mörkret
försökte säga drev det outtalat bort i natten.
Broder Abbo hade bett Gud om förlåtelse för utbrottet i
klosterkyrkan och han hade lovat dyrt och heligt att i fortsättningen
alltid vända den andre sidan till som Herren anbefallt
sina tjänare. Aldrig någonsin tidigare hade han känt sig
manad att bruka våld mot vare sig människor eller djur. Nu
hade han på kort tid vid flera tillfällen anfäktats av denna en
av de största mänskliga svagheterna.
Hur svårt skall det inte i detta sällskap bli att hålla igen
på de kroppskrafter Gud skänkt mig, tänkte han darrande av
vrede och lade ned den snyftande och darrande systern på
fällen.
”Om det inte vore för att jag tappat lusten skulle jag snöpa
dig prästman och ta henne tillbaka till mitt rum!” fräste Ingulf
rasande över avbrottet och munkens fräckhet. ”Men nu kan
du få behålla henne tills vi kommit iland.”
”En dag kommer Gud att ge mig kraft att frälsa din själ,
hedning!” mumlade broder Abbo och korsade sig.
Orden gjorde Ingulf förvirrad då han inte kunde förstå
innebörden men det lät som en utmaning. ”Om du tror att
din gud som ännu inte visat något förbarmande över sina
tillbedjare kan ge dig krafter att möta mig så be honom om
bistånd för det kommer du snart att behöva.”
Det var som om Ormtand ville stryka under Ingulfs uppmaning
för hon fångade upp en vindpust i seglet så att riggen
gav ifrån sig ett plågat knarrande och det gick som en
rysning genom långskeppet när hon sköt fart över de växande
dyningarna.
Den natten skiftades det ofta vid styrårorna. Vinden ökade
hela tiden i styrka. De akter ifrån kommande vågorna blev
högre och högre för var gång de nådde fram till skeppen och
lyfte dem i väldiga famntag högt upp mot den ljusnande himlen.
178 179