Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

nersölade avbilden av den störste av asarna var grovt yxad till
en stående människoliknande figur. I dess anlete fanns ett hål
i stället för det öga som Oden pantsatt i Mimers brunn för att
i gengäld få kännedom om allt som tilldrog sig i världen.
Kring höger handled bar Frode ett brett silverarmband som
av silversmeden i Hedeby tolkats som gudens gyllene armring
Draupner som var nionde natt ynglade av sig åtta andra
liknande ringar. Frode var ingen fattig man men hade åtskilliga
gånger beklagat sig inför Oden över att han inte hade råd
att erbjuda sin store krigsgud en offerring i guld. Naturligtvis
närde han en förhoppning om att Oden förr eller senare skulle
förläna sin trogne tjänare ett av Draupners gyllene yngel. Frode
tyckte, fast han aldrig uttalat det eller riktigt vågat tänka tanken
fullt ut, att det fanns all anledning för asarna att visa sin
välvilja nu när det ryktades om en ny gud, mäktigare än alla
asarna tillsammans.
Efter Frode följde Vermund och Ingulf. Även de var klädda
i blodfläckade särkar. Vermund höll andäktigt blotskålen på
raka armar och Ingulf bar den långa offerkniven med skaft av
utskuren valrossbete.
Tåget drog från stallet i det gamla långhuset till offerlunden
vid foten av berget. Den var omgärdad av enestörar och i dess
mitt växte sedan urminnes tider en gammal ek. Det åt Tor
helgade trädet hade en knotig stam grov som två kämparfamnar.
Där den delade sig och sträckte sina bedjande armar mot
gudarna blottades en djup spricka som efter en jättes svärds-
hugg. Det berättades att den uppkommit då Tor en gång mycket
förargad slungat en blixt mot eken för att jaga bort troll som
vanhelgat gudahovet genom att där söka skydd undan regnet.
Galtens ångestfulla skrin väckte tupparna i Hedeby. De
började gala som i vredesmod och här och var stämde nu
oroade kor och kvigor in med medlidsamt råmande. En gök,
som övernattat i ekens krona och nödtorftigt dolt sig bland de
ännu inte helt utspruckna löven, avbröt sina förberedelser för
ottesången och flaxade förskräckt knorrande från trädet.
När människorna i Hedeby hörde denna kakafoni av upprörda
djurläten, till vilka också sällade sig traktens alla
byrackor som gav ifrån sig gälla skall och vargliknande ylanden,
visste de att det var Frode befallningsman som blotade till
Oden inför dagens holmgång. Till fördel för Sveaynglingen.
De som satsat några örtugar silver på honom, och det var
inte många, slöt åter ögonen. Inte för att somna om utan för
att med all inre styrka understödja befallningsmannens böner
till Stridsguden om en seger för Sveaynglingen. Kanske kunde
det åtminstone medföra att Odens budbärare Hugin och Munin
på sin morgontur uppmärksammade vad som var i görningen
och underrättade sin herre. Om han nu inte redan väckts av
allt oljud och förargad bestämt sig för att avvisa bönerna.
Frode ställde varligt gudabilden på den flata offerstenen
vid ekens fot och lade silverringen framför den. Stenen var
besudlad av blod från både människor och djur och gav ifrån
sig en unken doft.
64 65