Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

Nu när det våras ska du se att han kommer och har riklig last
med sig.
Han stannade till och blickade nedför sluttningen mot det
område där de tänkt sig att Ingulf skulle bygga sig en gård. De
hade redan fått fram en del timmer till ett sovhus. Men han
ville inte börja bygga för Ingulf hade en gång sagt att den
mark som Emund skaffat sig laga rätt till på fastlandet i viken
mitt emot Birka skulle bli hans. Där inne i skogen ovanför
brinken var jorden fast och bärig med berg i dagen och där
fanns god betesmarkoch ängar att odla upp. Det var ett bra
val och Gude hade inget att invända mot detta. Men både han
och Gerdhild hade i sina försök att få Ingulf att bosätta sig
hemma eller i alla fall på Selaön försäkrat honom om att allt
som fanns på Emundsgården också var hans.
Emundsgården var upphöjd till jarlagård vilket innebar
att de som fanns där, både manskap och boskap, stod till konungens
förfogande när denne så önskade. Den hade stor nybyggd
gästabudshall och ett tiotal fristående stockhus och
mindre stugor. Där fanns gott om kreatur som de senaste åren
gett god avkastning. Allt detta tillsammans med det kostbara
lösöre som Emund Björnstarke samlat på sig under sina härjningståg
i österled var väl värt att skydda. Så jarlagården höll
sig med legokämpar som i händelse av storkrig skulle ingå i
konungens här.
Gude tyckte att de var rena snyltgästerna men visste att de
skulle bli ovärderliga den dag gården utsattes för anfall. För
att få bli gårdskämpe krävdes att man utmärkt sig i strid eller
ingått i konungens hird. Kämparna skulle också dagligen öva
sig i vapenlekar och idrotter men Gude tyckte nog att de slöat
till och ägnade mer tid åt att tömma mjödbägare och berätta
historier än att öva. Det var på tiden att han tog ett allvarligt
samtal med hirdfogden.
Som tack för att kämpen fanns där främst för att värna
gården mot alla hot utifrån kunde han hålla sig för god för att
delta i gårdens vardagliga sysslor och han hade rätt att sitta
till bords i hallen med husbonden och betjänas av trälinnorna.
På Emunds tid hade kämparna skaffat sig sådant rykte att enbart
detta avskräckte rövare från angrepp. Legokämpen hade
avtal med Gude från sommar till sommar och det fanns nog
en och annan som inte skulle få det förnyat.
Annat var det med huskarlarna. De var fria män och väl
avlönade för sitt arbete. Några var kvar sedan faderns tid men
de flesta hade Gude själv valt ut för att sköta vardagssysslorna
på gården.De var dubbelt så många som kämparna och flera
av dem hade full vapenmundering och mätte sig väl med
kämparna i strid när det gällde. De flesta var av fattig bondeätt.
Några var ensamma, hemlösa vikingakämpar som tröttnat
på sjöfarandet och var tillräckligt kunniga i en gårds sysslor
för att kunna göra rätt för sig. En och annan bärsärk dolde
sig bland dem och ett utbrott kunde lätt leda till att andra
drogs in och huskarlar och kämpar brakade ihop så flisorna
rök. Den ende som kunde få ordning på en sådan kalabalik
12 13