Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

så tag mitt också… jag har rätt att frivilligt träda fram som
offer. Jag vill följa honom till hans gud!”
Hirdfogden Egil var kvickt framme och grep Hergeir om
axlarna. ”Kom nu pilt! Du har gjort nog med ofog!” fräste
han.
Men inte ens hirdfogden kunde hålla Hergeir som tycktes
ha fått en vuxen mans krafter. Han slet plötsligt upp sin slidkniv
och kämparna ryggade tillbaka.
Ingulf fräste av ilska: ”Nu får det vid Mjölners blixtar
vara nog med dina upptåg!”
Han tog kastgrepp i spjutet och det hördes förskräckta
skrin från människorna på bänkarna.
”Lägg undan kniven, Hergeir!” beordrade Ingulf. ”Här i
offerlunden är det endast blotgoden som får bära vapen. Det
du gjort nu är belagt med dödsstraff så Egil kan mycket väl se
till att du får din önskan uppfylld.”
”Ja, döda mig! Döda mig! Kasta spjutet, Ingulf!” skrek
Hergeir med en röst som började spricka. ”Ska Broder dö…
då ska jag också dö!” Han riktade plötsligt knivsudden mot
sin strupe. ”Om inte du dödar mig så gör jag det själv!”
Ett hjärtskärande skri kom från Helga, Hergeirs moder.
Fadern Angilbert kom springade från sin plats på bänken men
stoppades bryskt av en av hirdmännen.
Då ingrep broder Abbo. Han kände att Gud sökt upp pojkens
själ. Han tog lugnt dennes knivshand och förde den åt
sidan. När han kände att pojken slappnade av drog han honom
422 423
intill sig och strök honom över håret och alla häpnade över
hur denne märklige främling så lätt fick den vildsinte pilten
att bli from som ett lamm.
”Stick din kniv i skidan och hör nu vad jag har att säga,
min gosse. För det som sker här det sker med Guds vilja och
en gång kommer du att förstå. Du kan inte följa mig dit jag
kanske måste gå… än har vi inte sett slutet på detta. Men om
jag måste gå kan du inte följa mig ännu. Men framledes ska
du göra det, det vet jag nu Hergeir, för din vilja till offer är ett
tecken på att du funnit Gud. Nu måste du först lära känna
honom och det kommer du att göra genom förkunnare som
kommer efter mig. Någon som är bättre förberedd än jag ska
bli din vän och läromästare. Han ska för dig och för alla andra
här uppenbara Guds rike… det är dit jag kanske måste gå
redan nu fastän jag tycker det är för tidigt… men där ska vi
återförenas.”
Hergeirs snyftningar upphörde tvärt. Återigen tyckte han
sig ha blivit indragen i en oförklarlig värme som utstrålade
från munken och han blev alldeles lugn. Han stack långsamt
kniven i skidan och grep broder Abbos händer. Deras blickar
möttes till avsked och sade allt som behövde sägas dem emellan.
Därefter gick Hergeir tillbaka till sin plats utan att någon
ingrep. Hergeirs moders och fader och alla andra i närheten
var alldeles handfallna. För pilten hade visserligen tårar i ögonen
men de kunde se att han log. Det var den egendomligaste
omvandling de sett hos någon människa och det var inte många