Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

du förstår det obegripliga frankiska tungomålet?” avbröt han
spydigt då han trodde sig ha fått bevis för att Gudröd skarvade
ordentligt.
Gudröd bleknade under solbrännan. Knogarna vitnade
kring ölstånkans handtag. Han kämpade hårt med sig själv en
lång stund för att övervinna sitt häftiga lynne. Lätt snörvlande
sade han med ett kvävt tonfall: ”Det vore mycket värt att få
tala till punkt innan man stämplas som lögnhals… nej, jag
förstår inte ett skvatt av den frankiska rappakaljan men det
gör friserna som också pratar ett begripligt språk. Då förstår
kanske Hårek konungsason hur de frankiska prästmännens och
köpfararnas ord blev begripliga för mig?”
Hårek hade svårt att kväva ett leende efter Gudröds krampaktiga
utbrott och bad honom ta emot hans ursäkt. Det gjorde
norrmannen livligt grymtande. Han fick under tystnad möjlighet
att kyla ner sig med havstempererat öl och fortsatte
sedan på litet bättre humör:”Mycket av det guld och silver
och de ädla stenar och annat värdefullt som offrats på det här
sättet under långa tider finns samlat i de stora gudahusen utan
att någon begriper varför. Det finns inga tecken på att deras
gud har haft någon glädje av grannlåten. Bara prästerna. Men…
och detta tror jag på fast man egentligen borde hålla det för
otroligt: de enda som vakar över dessa rikedomar det är de
obeväpnade prästerna. Och hör på detta: de har order från sin
gud att inte dräpa andra människor! Vad sägs om det? Jo, den
som inte känner någon rädsla för deras gud… eller ändå
bättre… är säker på att han inte finns, han har bara att hämta
hem skatterna... och finns han i alla fall så är det helt klart att
en gud som låter sig dödas av människor därför att han inte
har stridsmän till sitt försvar han har inte mycket att sätta
emot Tor och Oden!”
Det märktes nu på alla de församlade på gräsplätten och
de bortom den som hört en del av Gudröds redogörelse att
detta var väl talat. Redan innan Gudröd kommit till punkt
hade Ingulf bestämt sig. Nu tycktes allt gå honom väl i händerna.
Först så segrade han i holmgången, sedan fick han det
grannaste skepp som gick att uppbringa och nu kunde han få
en konungason som medfarare till ett land med stora rikedomar
och som inte hade vett att försvara dem.
”Hur många skeppskarlar vill du flytta över till mitt
skepp?” frågade han rakt på sak. Gudröd sken upp. ”Så ska
det låta, Ingulf Enöra! Jag har tjugo erfarna kämpar både vad
det gäller sjövana och stridsvana… vad de nu ska men den till
där borta! Ha, ha!”
”Jag tar dem på Ormtand och slår följe med dig! Jag behöver
tjugo man till och det kan Ragnar och Hårek hjälpa
mig med… för här tycks finnas gott om villig folk.”
Hårek for upp och stirrade bestört på Ingulf. ”Det har jag
inte sagt! Jag har verkligen inte påstått att vi har män som är
villiga att följa med dig på en så vansklig färd västerut. Det är
en annan sak än till Sveariket.”
Det tog inte längre tid än fågelns flykt från grenen innan
128 129