Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

Vinden mojnade mot aftonen. Tunga regnmoln tornade
upp sig i öster. Seglen slakade och Gunnar gav order om att
årorna skulle läggas ut.
Roddarna hade inte hunnit ro lång stund förrän två rödfärgade
drakskepp som lurpassat i skydd av klippön riktade in
sina ondskefullt grinande drakhuvuden mot knarrarna och sköt
fart framburna på den blanka havsytan av kraftfulla årtag.
Spejaren på Gunnars skepp klättrade upp på översta tvärslån
i förstammen och kom med ögonen i höjd med stävens
högsta punkt. Därifrån kunde han spana in de annalkande
skeppen.
”Fyrtio man vid årorna på varje skepp! Fler är det inte!”
ropade han.
”Då ska de vid Odens spjut inte ha myckt att hämta!”
morrade Gunnar stridslystet. Han hade gjort allt för att inte
riskera lasten vid ett sjöslag men insåg att nu fanns det inte
möjlighet att väja undan. Han gjorde tecken över huvudet
med armen i en svepande rörelse. Det var signalen till skeppshövdingarna
på de andra knarrarna att göra manskapet redo
för strid. Han visade också genom denna gest att han ville ha
skeppen i en stridsfylking. Det var något som skeppshövdingarna
i konungens legoflotta flitigt drillat sitt manskap i ute på
Björköfjärden i Mälaren.
Roddarna på ledarskeppet strök kraftigt med årorna och
när det låg stilla drog de kvickt in dem. De två bakomvarande
skeppen gled upp med årorna indragna snabbt ihopkopplade
256 257
med änterhakar och lade sig sida vid sida utefter ledarskeppets
styrbordsreling. Det tredje skeppet hakade sig fast på babordssidan
och de två återstående skeppen behöll årorna i vattnet
och fattade posto på var sin sida om de andra skeppen. Flinka
händer surrade nu ihop de fyra skeppen reling vid reling med
rep av strimlat och flätat sälskinn.
”Det här ska väl få dem att tänka sig för”, sade Gunnar.
Han menade att stridsfylkingen visade fienden att de inte hade
att göra med rådlösa köpfarare utan med tränade stridsmän
som inte var beredda att ge upp sin last.
Men mycket skulle till för att få en skeppskonung som
bestämt sig för att göra anfall att vika åt sidan. Ingulf och
Gunnar såg att fylkingen inte gjort något större intryck på
angriparna. ”De gör sig stridsberedda!” konstaterade Ingulf
och lade handen på Starke.
På drakskeppen drogs alla åror in utom två par i för och
akter. Roddarna grep sina vapen och sköldar och ställde upp
längs med relingarna. Drakarna blev till slut liggande åra vid
åra ett knappt pilskott från Gunnars flotta.
Det var nu helt stiltje. Den skimrande havsytan hävde sig
långsamt i långsträckta dyningar. Måsarnas skrin blandade sig
med vapenskramlet. Varje ljud förstärktes ut över havet så
alla samtal som fördes mellan männen på på de egna skeppen
var lågmälda för att inga planer skulle röjas.
”Jag ska försöka skrämma igväg dem”, viskade Gunnar
till Ingulf. ”Kan vi undvika strid så är det lyckligast”.