Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

han gjort för orätt hade han svårt att fatta men det var inget fel
på hans mod. Han klev utan tvekan upp ur lastrummet, stegade
över de aktre tofterna och ställde sig med armarna
hängade utefter sidorna framför Gunnar.
Skeppskonungen lade också sin ena hand på pojken huvud.
Men i stället för att som munken smeka lockarna greppade
Gunnar tag i håret med en näve som täckte piltens hela hjässa
och lyfte honom med rak arm från däcket.
”Hergeir! Jag är av din fader och Egil hirdfogde utsedd
till din fostrare på den här färden. Från detta nu lär du dig att
en fri man aldrig någonsin blir förtrolig med slavar och trälar.
För i det ögonblick du ger dem ett finger måste du ta dig i akt
för att inte bli av med hela handen. En fri man sätter sig inte i
slavars sällskap som du gjorde nu… en fri man tar inte emot
gåvor eller vänskap från en slav. Erbjuds han detta är det en
skymf som ger den frie mannen rätt att piska slaven.”
Under hela sin tillrättavisning höll Gunnar Hergeir lyft
ovan däcket. Pojken stålsatte sig med slutna ögon mot smärtan.
Inte ett ljud kom över hans läppar. Nu lyftes han upp
ännu högre så han blev hängande halva sin kroppslängd över
däcksplankorna. ”Gå nu och ta tillbaka det du gav slaven och
bestraffa honom på lämpligt sätt för den fräckhet han visat!”
Därefter öppnade Gunnar handen och pilten föll knäande
ned på däcket men lyckades hålla sig på benen. Hergeir gned
sig i den svidande huvudsvålen och gick långsamt tillbaka
över tofterna ned i lastrummet. Han ställde sig villrådigt fram-
för munken. Det fanns en värme i prästmannens ögon som
fick Hergeir att tveka. Han slets mellan sin pliktkänsla gentemot
fostraren Gunnar och det för honom ofattbara att straffa
en man som inte gjort någonting. Ingenting annat än visat sin
tacksamhet. Hergeir förstod att om han inte med en gång
hörsammade Gunnars befallning skulle det tas som ett tecken
på feghet bland det rått flabbande manskapet. Mer än han fruktade
Egil hirdfogdes bestraffning för visad feghet när de kom
hem fasade han för de andra hirdpiltarnas spe på kungsgården.
Värre blev det. För nu kände Hergeir hur tårarna trängde
fram i hans ögon. Det hettade till djupt inne i hans bröst. Det
var en hetta som tycktes strömma över till honom från den
milt leende munken. Hergeir kände hur det gav honom styrka.
Han tyckte sig växa och växa och blev till en väldig jätte vars
uppgift inte längre var att näpsa prästmannen utan att freda
honom.
Broder Abbo följde djupt rörd pojkens själsliga kamp. När
dennes tårar började rinna utför kinderna förstod broder Abbo
att Gud talat till pojken även om han omöjligt kunde förstå
det.
”Frukta inte, min son”, viskade broder Abbo och lämnad
tillbaka trasan. ”Gör som du har blivit tillsagd.”
Det blev för mycket för Hergeir. Han snurrde runt och
blängde upproriskt på Gunnar och skrek rakt ut: ”Han är ingen
slav! Han är inte alls någon slav! Hör du det, Gunnar? Han är
ingen slav och inte hon heller. De är inga slavar, Gunnar! Allt
246 247