Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

kloster, heligare än något annat i Britannien, som byte till
hednafolk?”
Ingulf blev överraskad över att munkens språk var så likt
hans eget så han förstod att detta var ett rop på hjälp från
hans gud. ”Ja, nog verkar det som din gud är frikostig av sig
när han ger oss detta byte utan annat försvar än en prästman
med en påk”, sade han flinande och fick höra skratt från flera
håll.
I rummet fanns flera stora bord och på dessa stod burkar
med penslar och färger. På bordsskivorna låg tunna ark med
vackra, ofullbordade färgbilder. Där fanns också högar av
guld i bladform och stora mängder silverbeslag. På hyllor
efter väggarna låg vackra böcker, smyckade i silver och guld.
Allt detta var förbryllande ting för nordmännen, något som
de aldrig sett eller hört talas om eller ens visste vad de skulle
användas till. Men silver och guld tog de inte miste på och
det fanns i stora mängder. Det samlades ihop och bokpärmarna
höggs sönder så de kunde få loss silverbeslagen. Arken
revs i bitar och kastades på golven.
Ingulfs intresse riktades nu mot den smala trappa som
gick ned i golvet och som munken stått framför som om han
ville skydda något. För säkerhets skull drog Ingulf yxan innan
han försiktigt gick nedför de slitna stentrapporna.
Dagsljuset strilade in från gluggar högt uppe vid taket
utefter ena långväggen. Tunna solstrimmor borrade sig ned i
en samling gnistrande smycken och andra blänkande före-
mål. Strålarna splittrades i tusen mindre strålar vilka kastades
åt alla håll och gav återsken i andra glittrande ting. De
for som blixtar genom rummet och skänkte det ett bländvitt,
magiskt ljus vilket träffade inkräktarens ögon som skenet
från glödgat järn.
”Vid Tors hammare!” stönade Ingulf. Männen bakom
honom stannade upp som förstenade. De stod mitt i skattrummet!
Där fanns lådor och skrin fyllda med silvermynt,
pärlor och genomskinliga stenar vars like de aldrig tidigare
skådat. Dessa skiftade i alla tänkbara färger och verkade lika
levande som vildkattens ögon.
Hyllor på väggarna var belamrade med blänkande skålar,
skopor, kannor och fat. Där fanns dryckesglas och bägare i
olika storlekar. De var smyckade med vackra mönster i guld
och silver. Och det kanske mest upphetsande för både Ingulf
och hans mannar var flera konstfullt utsmyckade knivar och
svärd som i sin form var dem helt främmande.
Ett jubel bröt ut. Detta var inget annat än skatter för gudar
och nu var det deras. De kastade sig över kistorna och
om inte Ingulf med hårda sparkar stoppat dem hade de väl
grävt sig ned i grannlåten tills de drunknat. Han stod där
skakad i hela kroppen medan han gång på gång tvingades
sparka bort en snyftande och av sinnesrörelse halvt förblindad
kämpe som genom asarnas försyn och Gudröd
Halvdanssons vetskap nu blivit en rik man.
En stund senare hade bud gått ut till de andra att den
162 163