Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

guld eller silver eller… eller trä som dessa beläten!”
Han pekade med avsky mot trägudarna och det var en gest
som alla förstod. Från kämparna skrek någon: ”Häng honom!”
Och genast stämde flera in: ”Häng honom! Häng honom!”
Åtskilliga bakrusiga hirdmän föll in i ropen och såg ut som
om de tänkte gå fram och få slut på alltsammans genom att
lyfta upp munken i snaran.
Broder Abbo fortsatte till synes oberörd men med högre
röst: ”Gud är icke lik något som är skapat genom mänsklig
konst och uppfinning. Med sådan okunnighet har Gud hittills
haft fördrag med er nordmän men nu bjuder han er att göra
bättring. Ty han har fastställt den dag då han ska döma världens
alla folk med rättfärdighet genom en man… den ni kallar
Vite Krist… men som inte är Gud utan Guds son som levt
på jorden och en gång väntas åter till oss. Han utförde många
stordåd men aldrig på slagfältet utan bland människorna. Han
fick lama att gå, han fick blinda att se, stumma att tala. Han
dog som den störste av hjältar, förrådd och förnekad av sina
vänner. Han spikades upp på ett kors av sina fiender… och
blev spjutstungen!” Här vände han sig häftigt mot Ingulf. ”Och
han uppgav andan men endast för att kort därefter uppväckas
från de döda som tecken på att han var Gud den Allsmäktiges
son och hade rätt att döma alla människor för vad de gjort
under sin levnad.”
Det var nu tyst bland åhörarna vilket broder Abbo iakttog
med tillfredsställelse. Han visste att han fått grepp om dem.
”Lång tid har gått sedan gudasonen korsfästes så han kan när
som helst vara här igen…ja, jag vet att han finns i vår närhet
och han vill att ni ska ansluta er till honom för då kommer ni
så småningom till ett blomstrande och fridfullt paradis.”
Många såg sig nyfiket om. En del reste sig och spejade ut
mot havet men de kom snabbt ned på bänken när broder Abbo
röt till: ”Men alla ni som vägrar gå med kommer att för evigt
få brinna i helvetets eld! Så hör mig nu, nordmän! Gör bättring
och omvänd er. Gör det i denna stund nu när jag finns här
och kan förmedla er önskan om frälsning. Gör det så blir era
synder utplånade!”
Det började hållas rådslag på bänkarna. Konung Erik ropade:
”Allt det du säger verkar lovande men om du nu vet att
guden och hans son finns här någonstans så måste de kunna
ge något tecken ifrån sig!”
”Du ska få ett tecken, konung. Allt det jag här har sagt har
jag inte talat av mig själv. Det är Guds ord och han har sänt
mig till er för att genom mig kunna föra sin talan. Hans bud
till er alla, som han framför med min tunga, är att de som tror
på honom ska få evigt liv!”
Konung Erik var inte nöjd med svaret. Det munken försökte
med lät lika mycket som trolldom. Vad var det för tal
om att sonen först dödats men sedan väckts till liv igen? Och
detta om att tro och få evigt liv, vad skulle det vara för glädje
med det? Men aldrig hade man hört Oden eller någon av asarna
komma med så fina erbjudanden.
426 427