Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

De stirrade alla på Gudröd Halvdansson som om han inte
längre var så trovärdig som de först fått för sig utan en
storskrävlande spefågel. Ragnar gav ifrån sig ett visslande ljud
och det blänkte till i hans ögon. Ingulf rätade upp sig och
spände häpet blicken i norrmannen. Hårek hade svårt att smälta
det han hört och sade syrligt: ”Det fanns några jag kände som
gav sig västerut. Det finns ingen jag känner som kommit tillbaka.
Antingen har de nått Britannien och blivit kvar där eller
också blev de fiskföda. Vad får dig att tro att det kan vara
mödan värt att försöka ta sig över detta förskräckliga hav?”
”Friserna och frankerna har nära till Britannien. Knappt
en dagsresa med förlig vind. Jag har lärt mig en hel del av
dem.”
”Men nyss sa du att det var alldels för riskfyllt att gå in i
sundet”, invände Ingulf misstroget.
”Jag har inte sagt att jag ska gå in i sundet. Jag sa rakt
västerut och då menar jag härifrån”, rättade Gudröd vresigt.
”Nu får ni höra vad friser och franker jag lärde känna under
vintern har berättat för mig och tro vad ni vill. De Britanniska
öarna sträcker sig så långt norrut att de går att nå från Skagenudden…
ja, ända från Nordlandets sydligaste kust… på sju
soluppgångar i gynnsamt väder rakt västerut. Det går inte att
missa öarna om man så seglar baklänges med förbundna ögon.
Går man rakt västerut från Ejderns strand är det bara Ran och
hennes förföriska döttrar som kan hindre en att nå målet.”
”Och vad finns det att hämta där borta som är värt en så
riskabel färd?” frågade Ingulf som hade svårt att dölja sin
uppblossande nyfikenhet.
Gudröd tog ett djupt andetag och svepte med en arm bort
mot skeppen: ”Där finns sådant överflöd att varje skeppskarl
kan bli omåttligt rik… och det ligger där alldeles oskyddat
och lika lätt att komma åt som att plocka svampar på marken!”
Han gjorde en ansats att resa sig men gav upp. ”I
Dorestad lärde jag känna kristna frankiska prästmän… och,
ja… vi hade inte så lätt att klara övervintringen så vi lät dem
vattenösa oss. Och att ha en gud till kan väl inte skada. Vi
som blev vattenösta fick varsin hellång vit särk och det fanns
några som gjorde det flera gånger bara för särkarnas skull. De
berättade att i Britannien finns det stora gudahus av sten som
inte står frankernas borgar efter. Och jag fick höra från olika
håll att prästmännen får folket att blota till Vite Krist för att
han ska skona dem från straff när de dör fast få egentligen vet
vad de ska straffas för… men ni ska inte tro att de blotar som
vanligt folk och slaktar svin eller oxar eller människor. Nej,
de blir så uppskrämda av prästerna att de tar det dyraste de har
och ger det till Vite Krist för att stå på god fot med honom
och han är tydligen omättlig på alla sätt… eller om det är till
prästmännen för de lever ett rikemansliv med god mat och
härligt vin medan folket svälter.”
Alla var häpna och upphetsade av det de fått höra. Men
Hårek var fortfarande en aning misstänksam mot Gudröds
storordighet och satte honom på prov. ”Så du är så duktig att
126 127