Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

Starkmar lade pannan i djupa veck. ”Det där är välbekanta
ord för mig men jag kommer inte ihåg allt. Jag vet att det här
kvädet gjorde far när han var mycket gammal och ville leja en
baneman. Ingen ville väl tro att min far Starkad var rädd för
något… men jag vet att han var rädd för sotdöden.”
”En gång till Starkmar!” uppmanade Ingulf. ” ´Arbetets
möda försköt all vila till fjärmare dagar, tiderna flöto förbi
med allenast ringa bekostning…´ ”.
”Får vi höra fortsättningen då!”ropade Gude otåligt.
Starkmar slog med högerhanden i pannan som för att skaka
om huvudet så att orden skulle komma på plats. Det fanns
inte ens en tillstymmelse till fniss i församlingen. För många
hade redan den makalösa sanningen uppdagats: detta var verkligen
Starkads son.
”… vad sa du… Ingulf? Tiderna flöto förbi med allenast
ringa bekostning…” Han drog en hand genom mustasch och
skägg och den fortsatte sedan ned mot bältet och grep om
knivens guldskaft:
” …till sist grips vi alla av döden…
döden som ej låter driva sig bort från de doldaste gömslen.
Jag, som med bragdernas dån har fyllt vidfamnande jordkrets,
skall jag då stilla gå bort, skall en mild död lyfta mig upp
till stjärnornas valv…
skall sjukdom och ej sår bli min bane?”
En kortvuxen och krumbent kämpe gick långsamt lätt hal-
tande fram till långelden och lyfte sin ölstånka. Hans röst var
hes som suset från furans krona i full storm: ”Hell dig Starkmar!
Den store Starkads son!”
Den ene efter den andre vinglade fram till långelden med
stånkorna uppsträckta mot Starkmar och ropade ”Hell dig!”
Då plötsligt kom Ingulf på varför han tyckt sig känna igen
kniven med guldskaftet fastän han egentligen aldrig hade sett
den. ”Om det till äventyrs ännu finns någon som tvivlar på
Starkmars härkomst kan jag snabbt undanröja detta tvivel.
Nu minns jag att far en gång berättade om Starkads kniv med
det bländande guldskaftet.”
Ingulf vände sig åter mot sin gäst. ”Jag tar väl inte fel om
jag gissar att den där kniven är ett arv från din far?”
Starkmar var upplivad av det bemötande han nu fick och
drog på munnen. ”Nej, det gör du inte. Du ska veta att far var
ju omåttligt rik och när han bestämde sig för att dö var han
nästan blind och kunde inte gå utan käppar. Han tog allt guld
han fått för att dräpa Ole och köpte sig en baneman. Han sa
till mig att om jag ville bli en rik man så fick jag förtjäna
rikedomen av egen kraft. Mitt enda arv skulle bli den här kniven
med det tunga guldskaftet. Men jag fick den inte förrän
banemannen satt den i hans bröst. Far högsattes vid Roljungen
i Skåne.”
”… vars klinga är skarpeggad på en sida och tandad som
en såg på den andra”, tillade Ingulf.
”Så ser den ut, ja!” sade Starkmar och drog den så snabbt
334 335