Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

”Du din smygande koskit!” gormade Gude. Bröderna växlade
blickar och for upp som skjutna ur en stenslunga. De
vräkte sig över Starkmar, kopplade grepp om hans väldiga
armar och släpade honom fram till klipphällen vid vattnet.
”Åhej!” skrek de och tog i all vad de orkade för att hiva i
honom. Men Starkmar stod skrattande kvar som en fastvuxen
ek. Han fångade in bröderna med ett fast grepp kring midjan
på dem och tog dem med sig i ett jättesprång ut i vattnet.
Väl där fick Starkmar det svårare med Ingulf och Gude.
En vild brottning utbröt. Lika oslagbart stark som smeden
var på landbacken lika hjälplöst utlämnad verkade han vara i
vattnet. Kampen var inte över förrän Ingulf och Gude märkte
att Starkmar gett upp och var på väg ned mot botten. Då drog
de upp honom och släpade honom i land. När de såg honom
ligga på marken på alla fyra och spy upp allt vatten han fått i
sig och spottade och fräste för att få luft tyckte bröderna att
udda var jämt och kunde skratta åt Starkmars tilltag.
Sedan de tvagat sig med den väldoftande såpan rakade
Ingulf och Gude av sig skägget så de blev släta som barnstjärtar
i ansiktet. Starkmar kallade dem respeklöst för snorpiltar som
trodde att de skulle ha större tur med kvinnor bara för att de
skar skägget av sig. Annat var det när han var ung och snodde
efter pigor. Då kunde töserna se på skägget hur mycket man
hade att komma med.
Ingulf och Gude skrattade åt Starkmars struntprat. Ingulf,
som ville behålla sitt långa hår för att dölja det avhuggna
örat, skålskar Gudes kalufs med hjälp av en bucklig mässingsskopa.
Därefter drog de glatt nojsande till hallen där Gerdhild
stod för morgonmaten och också lagt fram deras gästabudsplagg.
Ingulf skulle dagen till ära få bära faderns väl bevarade
bröllopskläder i purpurfärgat siden som denne själv hemfört
från Särkland och som Gerdhild sytt upp.
Med spelad högtidlig min klev han i de säckiga knäbyxorna.
Han hade just snört dem kring midjan när Bark kom
inrusande genom dörren i ett moln av virvlande trovströ.
Den storvuxne gårdsfogden var klädd i gula, åtsmitande hosor
och en röd kolt med vit spetskrage. På huvudet bar han en
toppig läderhuva prydd med fasanfjäder. Det långa, rödlätta
håret som han brukade ha uppbundet i en lång hårpiska fladdrade
utslaget över axlarna och om det inte varit för hans upphetsade
anlete hade Ingulf och Gude skrattat ihjäl sig.
”Han har rymt! Vid alla asagudarna i en enda lång rad…
han har stuckit sin väg! Och kvinnan… den där magra… hon
är stendöd!”
Ingulf insåg genast vilken olycka som var på väg att drabba
dem. Han och Gude störtade halvklädda ut på tunet och bort
till kornladan. Där låg en pilskjuten hund och kvinnan bredvid
varandra som nedlagda jaktbyten.
”Oden! Varför gör du mig detta!” klagade Ingulf och hytte
med en näve mot den uppåtgående solen som försmädligt
blinkade till honom genom de vajande grantopparna.
366 367