Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

dem syndernas förlåtelse. Vilka möjligheter öppnade inte
detta för den fortsatta missionen i Britannien! Hur många
själar skulle de inte kunna frälsa när alla med egna ögon nu
fick se detta underbara belägg för Guds rättrådighet och nåd.
Han knäppte sina händer om korset och blickade in i solen
som om den vore Herrens allseende ögon. Han böjde sitt
huvud med den rakade hjässan blottad mot himlen i stum
tacksamhet för dennes vård om dem som förtröstade på honom.
Seglen fylldes av byig sydostvind och vattnet skummade
kring bogarna. Långskeppen gled smidigt över böljande
dyningar som låg på från nordväst, dyningar som dröjt sig
kvar i havet långt efter det vinden vänt och nu underlättade
styrmännens kurshållning.
Det var ett gott tecken att de skrikande måsarna följt dem
så långt ut till havs. Men när landremsan akter över drog
ihop sig till ett smalt streck som bleknade bort i horisonten
tycktes havsfåglarna tappa intresset för de snåla sjöfararna
som inte bjudit på något ätbart och vek med vresiga avskedsrop
åter mot land.
Hårek och Ragnar hade inte fått ihop mer än fjorton frivilliga
män åt Ingulf som de ansåg dugliga för en så här
vådlig färd. Rädslan för det okända Västerhavet satt djupare
hos manskapet än någon av dem kunnat tro. En sak var att
stå i hopen och göra sig bred, en annan att verkligen ställa
upp. Konungasönerna hade själva avfärdat en handfull lycksökare
som ville slå följe med västfararna. Antingen var de
stävmän som hade kort till bärsärkagång eller också frossare
som slukade tio mans kost och bättre passade i en ölbänk än
i ett rorsrum. De var alla mer lämpade för strid än för långfärd.
Ingulf hade inget att invända. ”Det är bättre med en tom
plats än att ha den illa besatt”, sade han.
Tillsammans med de tjugo norrmännen från Gudsröds
skepp var det trettiosex man ombord på Ormtand med Ingulf
Enöra och den lille, hårbevuxne styrmannen Gylfe. Hårek
hade gett med sig. När Frode stänkt offerhingstens blod över
Ormtands stäv och åkallat Njord och Ägir och Tor och Oden
och några asar till för säkerhets skull hade Hårek ropat till
sig Gylfe och beordrat honom ombord. Han gjorde det inte
för Gylfes egen skull utan för att han ville ha tillbaka både
Ingulf och manskapet. Gylfe hade styrmanskunnande som
räckte för att ta dem fram och åter över Västerhavet.
Ingulf tyckte mycket om Gylfe och var glad att han på
det här sättet kunde ge honom något som tack för hjälpen.
Det var ingen tvekan om att det fanns ett huvud ovanför den
lille mannens håriga axlar i vilket Brage ingjutit stor klokskap
och målsnille. Ingulf höll inte för otroligt att Gylfe när
rätta tillfället inställde sig också kunde visa prov på god skaldekonst.
Ingulf smålog för sig själv där han stod bredvid sin styr-
146 147