Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

hallen. Han såg i ögonvrån att också Ragnar var på språng
mot öppningen.
De lättade sig under ljudliga stönanden och stod länge
sida vid sida, svajande som uppankrade långskepps master.
Luften var klar och sval. Elden i Västerhavet hade slocknat.
Västanvinden tog ett djupt andetag som skulle räcka till gryningen.
Nere vid hamnen skrek måsarna ut sin förtjusning
över alla matrester som kastats ut efter kvällsvarden. Från
tälten på marknadsplatsen och från de rykande gårdshusen
hördes skrik och skratt och bullriga sånger.
Först när de två vännerna vandrade på ostadiga ben längs
med bergets fot mot fjorden medan mörkret sakta omslöt dem
tog Ragnar Lodbrok till orda på sitt korthuggna och entoniga
sätt: ” Din syster Asgerd har vuxit sig fager… mycket fager.
Vore det inte för… ja, och din broder Gude står ju med fötterna
djupt i myllan. Han är en riktig odalman. Gården blomstrar
och han har brutit ny mark. Och din moder Gerdhild…
fagrare moder får man leta efter… hon sörjer och avvisar alla
män. Hon sörjer din fader och hon sörjer dig… så nu måste
du ge dig hem. Hon har hört om kurernas uppror i Grobin
och det har kommit hem sjöfarare som visste att du var där
och inte överlevde. Det sägs att det ska resas en sten till ditt
minne vid Emundshögen…”
Det var ett långt och oväntat väl sammanhållet tal för att
komma från Ragnar, tyckte Ingulf, och det denne hade att
säga om vad som tilldrog sig hemma gjorde honom riktigt
bedrövad. Ingulf spårade också något sorgset i vännens röst.
”Ragnar, jag kan lova dig att det ska inte ristas många
runor i den stenen förrän jag har återvänt”, sade han eftertryckligt.
”Jo, jag förstår att du nu ska vända hem… i triumf!” Han
skrattade till och gav sin vän en klapp på axeln.
”Ja, det kan du verkligen vara förvissad om. Jag hade aldrig
seglat tillbaka tomhänt… det tror jag du begriper och du
vet kanske vad som drabbade mig?”
Ragnar nickade med blicken mot marken.
”Av det Barse lämnat efter sig är skeppet det viktigaste”,
fortsatte Ingulf, ”och är det en så praktfull vågryttare som du
säger ska det väl inte heller vara svårt att få ihop manskap.”
”Jo, jag har hört om hur illa det gick för dig borta i Kurland…
och jag har inte samlat på mig särskilt mycket så något
gods kan jag inte erbjuda dig… men jag kan låna ut några
av mina kämpar för din egen säkerhet. Det är goda skeppskarlar
och var och en är en stridsman som inte står oss långt
efter. Jag gör det för jag har beslutat att gå i Godfreds ledung…
allt annat verkar för min del ganska meningslöst.”
De gick sakta ner mot hamnen. Ingulf sneglade mot sin
vän. Jo, denne lät osedvanligt sorgmodig. Ragnar hade legat i
viking under de sju somrar som gått sedan de senast sågs.
Ingen visste mycket om hans härjningar annat än att det talades
om stordåd som i sin tur gett honom ett bevingat rykte.
Ingulf förstod att något hänt Ragnar för Frodes öl hade gjort
96 97