Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

en kamp mellan Emundsgårdens kämpar och konungens hirdmän
som gällde.
Konung Erik var lika rosenkindad som vanligt när han förnöjt
leende kom till morgonmaten i gästabudshallen och slog
sig ned bredvid Ingulf. Pigorna ställde fram ångande gröt och
mjölk. Med sin slidkniv skar han tjocka skivor av det nybakade,
vita brödet och bredde på rikligt med saltsmör och honung.
Mellan tuggorna förklarade han för Ingulf att inget som denne
inte kunde godta hade förekommit mellan honom och bruden.
Det hade Ingulf svårt att tro på så nöjd och belåten som
konung Erik såg ut. Själv hade han inte sovit mycket den natten.
En lätt molande värk mellan öronen hade gett honom
dåligt morgonhumör.
Ingulf blängde på konungen utan att säga något. Då
härsknade denne till: ”Så får du tro vad du vill!” fräste han.
”För mig är Rannveg fortfarande mö och tro vid Frejs stake
inte att det kommer sig av min oförmåga. Din kvinna är het
som härden och inte behövde vi vänslas lång stund förrän hon
bönade och bad att jag skulle gå fullt ut med henne. Men det
gjorde jag inte för jag såg vad ni tyckte om att skiljas åt och
att detta giftermål inte bara är en affär mellan dig och Torolf.
Och så vill jag inte att det ska komma något groll mellan oss två.
Du får fråga Rannveg hur det var. Så nu har du något att se fram
emot och det vill till mycket karl för att släcka den elden.”
392 393
Ingulf muttrade buttert att han brydde sig varken om det
ena eller det andra men när Rannveg med ens stod i öppningen
var det som om solens strålar nådde in i halvdunklet
och de träffade honom med så stor kraft att hans hjärta först
tycktes stanna och sedan ville slå sig ut ur bröstet.
Rannveg neg åt konungen och satte sig i Ingulfs knä och
kramade honom och i hans avhuggna öra viskade hon att han
inte hade något att sura över och att hon helst såg att de med
en gång gick till sovhuset. Ingulf skrattade till så han satte
gröten i vrångstrupen. Konung Erik dunkade honom i ryggen
och tyckte att han gott kunde ta i lite mer än vad nöden krävde.
”Nej, inte ännu… inte ännu, kära husfru!” flämtade Ingulf
och drog sig undan konungens slag. ”Först ska jag se till att
sveakonungen och hans män får sig en riktig minnesbeta!”
Konung Erik reste sig skrattande och torkade gröten ur
bockskägget. ”Nu har jag visst fått dig på ett riktigt kämpahumör,
Emundsson. Men passa på så inte ditt högmod får dig på
fall!” Han tryckte ned den runda sidenmössan på hjässan och
lämnade hallen med sprättiga steg.
Efter frukosten gick Rannveg till Gerdhild i frustugan och
Ingulf sökte upp Gude och kämparna ute på tunet. De höll
rådslag om hur de skulle få med Starkmar i laget. Denne menade
att då han ännu inte utfört något arbete i Ingulfs tjänst
kunde han inte räknas som tillhörig Emundsgården. Det var
en genomskinlig bortförklaring för de förstod att han helst
ville komma undan all uppståndelsen. Detta hörde hirdfog-