Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

Att Barse fortfarande var i livet berodde på att konung
Godfred benådat honom. En vanlig tjuv hade hängts för mindre
men Barse hade turen att tillhöra Godfreds ätt även om
det var på farligt långt håll.
När Vermund for ut med sina anklagelser blev Barse som
vansinning. Han tuggade fradga och bet i träfatet som den
värste bärsärk. Bautatore fick ta tre man till hjälp för att hålla
honom så han inte skulle dräpa Vermund på fläcken.
När Gråfällen lugnat ner sig något övergick han till att
skrapa ihop alla matrester han kunde komma över på gillebordet.
Gormande som en sårad björn slängde han dem i ansiktet
på Vermund. Det var en utmaning lika god som en rungande
örfil.
Barse skrek att han som låter orden fara ur käften som
fårlorten ur rumpan inte kunde påräkna att få leva mer än sju
soluppgångar från denna dag och hade han något vett i den
förkrympta hönshjärnan skulle ha ta dem väl tillvara.
Därmed hade Barse fastställt inför vittnen att holmgången
skulle utkämpas den sjunde dagen från kommande morgon
och att den gällde liv eller död enligt de regler som stadgats
på tinget. Det var den hårdaste formen av holmgång och ingen
kunde få honom att ändra sig. Eftersom det var nid hade
Vermund inte rätt att neka en sådan utmaning. Den som gjorde
det förklarades fredlös och förlorade rätten till arv och hem
och eftermäle och kunde utan vidare dräpas av vem som helst.
Det hjälpte inte att Frode omgående gick till konungen
för att få honom att upphäva utmaningen. Konung Godfred
ansåg att det inte var ett ärende för honom nu när Barse Gråfäll
inte längre tillhörde hirden.
Frode såg ut över marknadsplatsen där sjöfarare av alla
de slag rest sina tält. På mycket kort tid hade Hedeby förvandlats
från ett lite fiskeläge längst in i fjorden Slien till en myllrande
handels- och mötesplats för sjöfarare från alla
vädersträcken. Hedeby låg väl skyddat just där fjorden skar in
i den södra delen av den jutländska halvön där landryggen
mellan Österhavet och Västerhavet var som smalast.
I stället för att göra den långa och farofyllda färden runt
Daneriket valde köpfararna från öster att lägga till i Hedeby
medan de som kom från Frisland och Frankerriket i söder
och britanniska öarna i väster och seglade på Västerhavet ankrade
upp i floden Treene vid fiskeläget Hollenstedt på motsatta
sidan.
Det var daner, friser, franker, saxare och vender och nu
också långt ifrån kommande svear och norrmän. Så fraktade
de sina varor på kärror den några tiotal pilskott långa sträckan
på land för att byteshandla i Hedeby eller lasta om till andra
skepp. De som hade lätta drakskepp eller mindre knarrar drog
dem på stockar eller ris över sanddynerna och den flacka ljungheden.
De vann upp till tio dygn i färdtid då de slapp runda
Jutland. Men viktigast var kanske att de på så sätt undvek
havsguden Ägirs käftar och snuvade hans giriga hustru Ran
på sitt byte. Hon som så ofta med hjälp av nyckfulla vind-
22 23