Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

gra sin motståndare. Kampen var avgjord när motståndaren
bad om nåd eller inte längre kunde bjuda något motstånd.
Åskådarna kom än en gång under stort larm i hänryckning
inför den utlovade kampen och det tog en bra stund innan de
fösts undan så att de båda kämparna fick svängrum.
De möttes med knutna nävar som for som släggor genom
luften och båda visade stor skicklighet i att undvika att bli
träffad. Bark hade längre räckvidd än Rodfus och fick efter
en stund in flera tunga slag mot dennes huvud. Näsan spräcktes
och ögonbrynen slogs sönder och det började rinna ymnigt
med blod nedför Rodfus ansikte. Alldeles som denne förutspått
greps han av fullständigt bärsärkaraseri och gick löst på Bark
vrålande som ett troll, okänslig för alla slag han fick ta emot.
Med detta dödsföraktande angrepp kom Rodfus Bark inpå
livet och de fick tag om varandra och började brottningen.
Det stod klart att Rodfus styrka inte skulle räcka till i den här
uppställningen. Bark lyfte honom från marken flera gånger
och försökte med kast men Rodfus var mjuk i kroppen och
kunde vika undan så Bark inte fick ikull honom.
De for runt på backen stönande och vrålande, stående och
hoppande och när de höll sig ifrån varandra utbröt burop. En
del skrek att det där var trälkonegrepp och att de lika gärna
kunde kyssa varandra i baken.
Rodfus var inte mer tagen av slagen än att han plötsligt
kände hur de raglade fram över en stenhäll. Då gav han plötsligt
efter för Barks anfall. Det kom så överrumplande för
gårdsfogden att denne föll på sidan med Rodfus i famnen.
Bark föll rakt över stenen och blev för ett ögonblick helt kraftlös.
Rodfus kom kvickt ur greppet och skrikande som en vettvilling
vred han upp Barks ena arm på ryggen så denne rullade
över på magen.
Ingulf reste sig snabbt från bänken för han såg vad som
höll på att hända och att Rodfus nu var från sina sinnen. Men
det var redan för sent. Bark låg med bröstet mot stenhällen.
Rodfus släppte hans arm och tog ett kämpasprång upp i luften
och landade med fötterna på Barks rygg. Revbenen knäcktes
med ett ohyggligt kraschande mot stenkanten och stunden
efteråt var Bark död.
Det utbröt fullständig förvirring. Gude rusade upp och
försökte kasta sig över Rodfus men knuffades omkull av Ingulf.
Konung Erik stod upp och skrek osammanhängande utan att
någon i larmet kunde höra vad. Hirdmännen slöt upp omkring
Rodfus både som skydd och hyllning. Kämparna vrålade
högt och en obeskrivlig sorg tog överhanden bland gårdsfolket.
Men det fanns inga tvetydigheter i Rodfus seger och Bark
skulle ligga ohämnad. De som inte kände Bark hyllade segraren
och den skulle säkert i framtiden anses som en stor kämpabragd.
Det var som om Barks död misshagat asarna för mot
kvällningen drog askgrå moln ihop sig i söder. Det började
410 411