Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

kar och öglor färdiga för allehanda redskap och nycklar. Över
axlarna hade hon svept en purpurfärgad sidensjal som hölls
samman mellan brösten med ett treflikigt silverspänne.
Gerdhild kände en gränslös glädje när hon såg sin stilige
son i Emunds blänkande sidendress och den gula manteln med
silverbroderier omfamna sin unga kvinna.
Pojken är ju en spöklik avbild av sin fader så som han såg
ut den gången jag själv stod brud, tänkte hon och ett stänk av
svårdmod blandade sig i glädjebägaren. Hon kände att det
skulle fällas många tårar denna dag.
Två gårdskarlar bar fram Rannvegs stora kistor. Hon berättade
utan åthävor att i dessa fanns det linnelakan och handdukar,
allehanda tyger och kläden efter mordern och sådant
som hon själv vävt och sytt och så en hel del husgeråd till
eldhuset när de en gång fick eget.
Håvard och Inga överlämnade som bröllopsgåva en stor
bur med pipande kycklingar och Torvald tyckte att han inte
behövde skänka någon anan gåva än sin vackra dotter.
När alla hälsat skickades trälar till båten för att hämta tälten
medan gästerna utom Rannveg ledsagades ned till
gästabudsplatsen av gårdsfolket. Kistorna ställdes in i sovhuset
och skänktärnorna delade ut horn med mjöd.
Rannveg fick nu som en i familjen vara med och hälsa
Gunnar från Lovön och hans sällskap välkomna. Gunnar var
praktfullt uppklädd i gästabudsrustning med blänkande topphjälm,
svärd och kniv vid bältet och en gnistrande mycket
tunn prydnadsbrynja över den ljusblå tunikan. Han hade knälånga
åtsittande hosor i vitt och benlindor som var en del av
de tunna remskorna. Manteln var av samma tyg som tunikan
och i denna hade med blodröda trådar vävts in slingrande ormar
och grinande djurhuvuden. I det långa, röda skägget hade
han knutit flera flätor. Vid sin sida hade han sin blida och
tystlåtna hustru Sigrid som förevisade sitt välstånd med mängder
av blänkande arm- och halsringar. I deras sällskap var den
trulige sonen Gunnlef, hans hustru Hervor och tvillingarna
Groa och Otta, sju vintrar gamla och så lika varandra att de
alltid fick bära olikfärgade hårband. När de hälsat lyfte Gunnar
upp dem i sin breda famn och sade att han aldrig kunde
komma ihåg vem som bar rött eller blått band och när de
därtill bytte med varandra för att skoja med farfadern hade
han gett dem det gemensamma namnet Grotta.
Till Gunnars sällskap hörde också hans yngre broder Torger
med hustru Sigrun och den fem vintrar gamle pilten Boe.
Alla överräckte de gåvor till brudparet men Gunnar höll inne
med sin till sist. Då vinkade han ned till båtplatsen och fick
ett ystert gnäggande till svar. Uppför brinken kom Gunnars
roddare ledande en väldig hingst. En aning pompöst berättade
Gunnar: ”Denna ypperliga springare är en avkomma från de
storväxta och högbenta hästarna i Frankerriket… men avlad
hemma på vår gård. Vi har redan fått stor efterfrågan på föl så
aveln lär bli omfattande framöver.” Hingsten närmade sig
gnäggande med långa kliv. ”Han är oerhört stark och flink när
372 373