Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

”Hell dig, konung Erik, och välkommen till Emundsgården
och detta bröllop och gästabud!” hälsade Ingulf och bugade
djupt. Och alla de andra gjorde detsamma.
Konungen Erik böjde lätt på huvudet. Hans rosenkindade
anlete var mer rosenkindat än vanligt på grund av sol, värme,
klädsel och den ansträngande promenaden uppför brinken. Men
han log vänligt åt alla håll. Över axlarna bar han en guldsirad
stola av vitt siden och en purpurmantel vilken var rikt smyckad
med guldstickning och hölls samman med ett spänne av samma
ädla metall. Den tunnhåriga hjässan doldes under en rund
sidenmössa med blänkande guldknappar.
”Det är en ära för mig att få komma till Emund
Björnstarkes gård”, sade han med släpig röst. ”Jag var här en
gång som ung pilt och då diade du din högt vördade moder.
Har jag räknat rätt skiljer det omkring tio vintrar mellan oss.”
”Det kan nog stämma”, medgav Ingulf. De hade inte träffats
så ofta under uppväxtåren då Erik Björnsson som mycket
ung färdades i österled och var ända borta i Miklagård.
”Jag har förstått av Gunnar att vi har mycket att prata om
du och jag”, sade konung Erik. ”Men det får väl anstå till
lämpligt tillfälle under dessa dagar.”
Han vände sig mot Rannveg som än en gång neg djupt
med blyg uppsyn och han tycktes äta henne med sin blick.
”Med en så fager brud är det en ära för mig att får vara din
brudsven”, sade han och klargjorde därmed att han inte hade
några tankar på att avstå från sina rättigheter.
Konung Erik var mycket sällskaplig av sig och ville gärna
växla ett par ord med alla han föreställdes för. Han stod länge
och pratade med Starkmar som var klädd i full mundering
vilket innefattade de taggiga kastvapnen. Dagen till ära bar
han dock en röd toppluva med fasanfjäder som han fått låna
ur Barks festgarderob. ”Det är bra synd att jag inte känt till att
den store Starkmar lämnat efter sig en son”, sade han. ”För
liksom din fader betydde mycket för konung Sigurd skulle du
säkert kunna betyda mycket för mig”. Det lät som ett försiktigt
rekryteringsförsök.
Starkmar böjde lätt på huvudet och såg ned på den runda
sidenmössan. ”Jag är inte långt borta om konungen kallar”,
mullrade han över dennes huvud.
Därefter överlämnades en mängd gåvor till Rannveg och
Ingulf. Båda gladde sig särskilt åt drottningens gåva till bruden.
Det var en genomskinlig brudsärk i så tunnt bärnstensbrunt
linne att det nätt och jämt kändes mellan fingrarna.
Hela det glittrande och färgsprakande sällskapet samlades
nu stående kring långborden där det ställts fram kannor och
krus med öl och mjöd och rader med stånkor, glänsande
dryckesbägare och silverbeslagna horn i ställningar.
Då det inte tidigare druckits fästningsöl för Rannveg och
Ingulf tömdes ett stort antal bägare med välgångsskålar. Konungen
berömde sedan Gerdhild och Gude för den välskötta
gården som han inte sett så mycket av men hört talas om och
så skålades det för denna. Det ledde till minnesskålar för
376 377