Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

Ända härifrån kan jag se att sorg och bedrövelse tycks tynga
era sinnen… men det ska jag nu råda bot för!”
Med ett ryck drog Ingulf upp Asgerd bredvid sig på högen
så hon blev synlig för alla. ”Här är hon, denna gårds glittrande
ögonsten. Livs levande och fortfarande mö… fager som
Hnoss, Frejas dotter. Jag kan nu återlämna henne till sin moder
med den oövervinnerlige stridsgudens och tappra kämpars
bistånd!”
Gastkramningen släppte med ens. Aldrig tidigare hade
folket på Emundsgården varit med om något så storslaget.
Flera av trälinnorna och pigorna dånade av hänförelse. Två
trälpojkar som klättrat upp i ett träd på svinhusets tak föll ned
i sörjan bland de grymtande galtarna och suggorna. Den vige
kämpen och gycklaren Spjallbode utstötte vilda glädjeskrin
och slog flera baklängeskullerbyttor innan han tvärt blev sittande
i en regnvattentunna. Trälarna som sällan sade något
eller visade vad som rörde sig i deras bröst hoppade gormande
och flabbande omkring som gripna av vanvett. Huskarlarna
och kämparna tog upp ett taktfast: ”Ingulf! Ingulf! Ingulf!”
och bankade med knivar och svärd och käppar på sköldar och
järnkärl och annat som kunde ge ljud ifrån sig. Många försökte
dölja tårarna medan andra lät dem flöda fritt.
Gude skakade i hela kroppen och satte sig hulkande på bänken.
Då böjde sig Bark ned och drog upp honom. ”Det duger inte
att sitta här och lipa, Gude!” sade han vanvördigt till sin husbonde
med grötig röst. ”Låt oss gå Ingulf och Asgerd till mötes!”
Bark drog Gude med sig under ena armen och efter dem
följde gårdsfolket.
Ingulf och Asgerd skrattade sig nästan fördärvade åt det
skådespel de iscensatt. Runt högen kom nu också Gunnar och
hans män och det blev trångt när alla skulle hälsa med
handskakningar och famntag. De dristigaste bland huspigorna
drog sig inte för att omfamna Ingulf nu när inte husfrun kunde
straffa dem för deras tilltagsenhet. Trälinnorna fick dock nöja
sig med att nigande se på fastän det bland dem fanns de som
tidigare mer än kramat honom.
”Mor!” skrek Gude plötsligt. ”Jag har glömt mor!”
Han störtade sig igenom trängseln med Asgerd vid handen
och nästan släpade henne fram till skepssättningen. Asgerd
gav upp ett skrik och kastade sig över modern som låg där
med slutna ögon som om hon inte längre fanns bland de levande.
Hennes ansikte var sönderbränt av solen och läpparna
torra och spruckna.
”Mor! Mor! Du får inte dö nu!” snyftade Asgerd och
tryckte sitt ansikte mot hennes bröst. Till sin förskräckelse
kunde hon inte märka något hjärtslag.
”Mor är död!” skrek hon och tårarna strömmade utför hennes
kinder och från alla håll hördes jämmer och klagan. Men
då öppnade Gerhild ögonen för hennes hjärta slog fortfarande
om än mycket svagt. De spruckna läpparna formades till ett
matt leende. ”Nej mitt barn… mina barn… det här är då ingen
280 281