Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

längre så morsk och segerviss. Spänningen spred rysningar
utefter hans ryggrad. Han såg Ingulfs hårt sammanbitna ansikte
och hur denne med blicken sökte djupt in i ovissheten.
Kanske han i alla fall i förväg försökte utröna vem av kämparna
som valkyriorna skulle föra med sig hem till Valhall. Frode
slöt ögonen och åkallade än en gång Oden. Han knöt nävarna
och mumlade för sig själv att Stridsguden nu hade möjlighet
att visa att han var större och starkare än den gud som de
frisiska köpmännen talade om och som de kallade Vite Krist.
Oden skulle faktiskt ha klart för sig att Frode befallningsman
utan vidare tänkte gå över till den nye guden om han svek i
denna stund. Mitt i upphetsningen glömde Frode bort sitt starkaste
skäl till misstro mot den nya guden, att denne blivit
dräpt av människor och spikats upp på ett kors. Det var i Frodes
ögon inte mycket till Gud att satsa på. Men det kunde inte
skada att ha flera av gudarna på sin sida och nu bannade han
sig själv för att han inte tänkt på det tidigare.
Din trögtänkta askekärringen, mumlade han för sig själv.
Du skulle ha talat med trälinnan Eldsblick och bett henne
lägga några ord för Ingulf hos sin Gud. Hon var ju vattenöst
och hade visat att hon kände starkt för Sveaynglingen. Frode
sträckte sig på tå och spanade åt sidorna. Den kortvuxne mannen
såg ingenting annat än högröda ansikten och ölskummande
skägg. Kvinnfolket stod som alltid längst bak.
”… och då ingen kan lösa sig från holmen åligger det den
som segrar genom att vålla motståndaren så svår skada att
han inte kan fortsätta kampen att utan tvekan och med Odens
goda minne utdela banehugg. Ingulf Björnstarke har som utmanad
rätt till första hugg. Må bäste man segra och den modige
förloraren snabbt föras till kämparnas Valhall!”
Det var Håreks slutord och fastän han visste att han uttalat
dem hörde han dem inte själv i allt oväsendet. Han satte
sig i högsätet med bister min och från det stunden kunde kampen
ta sin början.
När de båda kämparna gick in på björnfällen häpnade åskådarna
för tvärt emot vad som förutspåtts bar Sveakämpen skölden
på vänster arm och svärdet i höger hand. De som var
riktigt vaksamma kunde se att Barse blinkade till av förvåning
när de korsade klingorna. Han hade i flera dagar tränat
mot en vänsterhuggare just för att ryktet sagt att Ingulf var så
skadad i högerarmen att han skulle hugga från vänster.
”Med list kommer du ingen vart med Barse!” väste han
innan de drog sig ett steg ifrån varandra.
Ingulfs svar var ett oväntat snabbt och lågt hugg som med
ett brak rammade Barses sköld och skar ett djupt hack i dess
nederkant. Det som därpå inträffade hade Ingulf förutsett. Han
skulle offra all styrka han hade i sin högerarm för att ta emot
den första attacken som också skulle minska Barses krafter.
Och nu kom den, värre än han någonsin tänkt sig!
Barse upphävde ett djuriskt tjut som trängde igenom
folkhopens vrål. Han var över Ingulf med en skur av snabba
korta hugg. Slagen hamrade på Ingulfs sköld som till slut
80 81