Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

tornade de upp sig bakom dem som väldiga klippväggar.
De befann sig på en vågtopp när Ingulf såg att ett av de
andra skeppen hamnat i svårigheter. Masten knäcktes. Seglet
blåste överbord innan snäckan försvann bakom de vitskummande
vågorna.
”Det har gått illa för en av dem!” skrek han åt Gylfe.
”Jag såg det! Måtte de hinna skära loss seglet innan det…”
Han avbröt sig tvärt och kastade sig med hela kroppstyngden
över rorkulten. Stormbyarna var över dem med full
styrka. Ormtand vred sig ur kurs och ville lägga sig tvärs
vågorna. Det var detsamma som undergång.
Ingulf tog tag i en del av styråran och gemensamt tvingade
de henne rätt igen.
”Ner med segel och mast!” vrålade styrman Gylfe. ”Ut
med årorna!”
Alla visste att nu var det fullaste allvar.
Det behövdes fyra man för att i den tjutande vinden bärga
seglet. Genast kapades riggens till bristningsgränsen spända
tåg. Det small till som om hundra bågsträngar brustit på en
gång och masten slog tungt ned mot tvärbalkarna. Två av
kämparna som sträckt upp armarna för att dämpa fallet
vacklade till och föll överbord.
I en enda rasande våg bakifrån lyftes nu Ormtand uppåt.
Hon hävdes högre och högre mot den molntyngda himlen.
Gylfe kände till sin bestörtning att Ormtand ville ge upp.
Hon gav ifrån sig ett smärtfyllt gnisslande och knarrande
och löd inte längre roder. Han såg hotet komma bakifrån
som i en skräcksyn. Vågen bröts akter om skeppet i en kaskad
av skum och jagade ifatt Ormtand.
Även om roddarna inte hörde Gylfes kommando så kunde
de se det. De var beredda. Den lille styrmannen släppte rodret
som Ingulf hade tagit ett stadigt grepp om och stötte
båda armarna rakt framåt som om han med sin egen och
gudarnas kraft skulle få stopp på skeppet. Han hade tordön i
stämman när han vrålade: ”Stryk! Stryk!”
Tio par åror bågnade när Ormtand hejdades. Det
spettsgattade skeppet tog emot de anstormande vattenmassorna
bakifrån och dränktes för en stund i yrande skum.
Den kluvna vågen drog med ursinnig styrka från aktern mot
fören och fösökte pressa samman skeppets sviktande bogplank.
Så släppte med ens det kvävande famntaget om Ormtand
och hon befann sig i den jättelika vågens bakvatten.
Havets brölande övergick i ett mullrande dån som avtog i
styrka. Gylfe beordrade upp årorna i fören och medan det
framrusande havsberget drog vidare framför dem gled skeppet
Ormtand i bakvattnet med stadig kurs utför det hisnande
stupet.
Längst ned i dalsänkan mellan de båda vågbergens väldiga
höjder låg Ormtand för ett ögonblick ruvande i vila
innan nästa kommando kom från Gylfe: ”Stryk babord!”
Ormtand hade återfått den ursprungliga kursen och gjor-
182 183