Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

nionde natten efter ankomsten till det främmande landet. Han
rös vid tanken på vad deras ledare som kallades Ingulf Enöra
hade sagt skulle hända dem vid gästabudet.
”O denna ömkansvärda, bedrägliga villfarelse att ägna dyrkan
åt avgudar som man tror sig kunna försona sig med genom
människooffer!” utropade broder Abbo i djupaste förtvivlan.
”Aldrig någonsin, syster… aldrig… inte ens under
korstågen med Karl den store i Saxland hade jag kunnat
drömma om att själv… att själv kanske tvingas utgjuta mitt
blod för denna fåvitska avgudadyrkan som det nordiska folket
hålls bunden vid genom djävulens avund och hat.”
Han suckade djupt och rösten blev mjukare. ”Men jag fruktar
inte längre, syster… vi ska inte frukta för Gud har redan
ingripit en gång. Han har inte övergett oss. Sådana tankar får
vi inte ha. Och, syster Deidre, om det är Guds vilja… om
detta verkligen är vad Gud vill så ske denna himmelska vilja
ty Herren ska också leda oss fram till martyrkronan.”
Broder Abbo medgav att han kände bitterhet därför att
han kanske inte skulle få möjlighet att predika Guds ord för
detta vilseledda folk. Han berättade för syster Deidre att han
under sina år hos konung Karl framställt en begäran om att få
missionera i sitt forna hemland Saxland vars folk hölls fångna
i samma falska föreställningar som nordmännen. Men i stället
för att enbart sända dit Guds talesmän föredrog konungen
att med obeskrivlig grymhet och djupt människoförakt förkunna
Kristi lära med svärdet. Kort före de hedniska
barbarernas anfall på Lindisfarne hade broder Abbo i brev från
sin lärare och vän, broder Alcuin i Tours i Frankland, fått veta
att även folket i norr skulle kristnas med våld. Men för broder
Abbo skulle det vara en stor lycka att komma före och i stället
få kristna dessa nordmän och deras kvinnor med hjälp av
Guds ord.
Broder Abbo talade mest för att hålla modet uppe. Han
väntade sig inte längre något svar från den stackars systern.
Hon verkade försjunken i sig själv. Han hade en känsla av att
hon inte ens hörde vad han sade. Ibland satte hon sig upp i
mörkret och då luckan öppnades ovanför deras huvuden och
det svaga skymningsljuset trängde ned till dem i fånggropen
utgjorde hennes ansikte en konturlös, knappt synlig skiva vilken
tycktes sväva fritt i luften som ett bortflyende andeväsen.
Hon låg mest stilla och tyst och tog endast motvilligt del i
bönestunderna. De gånger hon sade något blev det till nästan
ohörbara viskningar. När syster Deidre sov kröp hon ihop som
ett barn med sin magra kropp tätt tryckt intill broder Abbos
för att söka värme och trygghet. Ibland kände han sig som
hennes beskyddare och höll om henne och det gav honom
själv kraft att inte svikta i sin tro på att Gud var med dem.
Broder Abbo berättade ut i mörkret för sig själv om sig
själv och om hur han fått en stark gudstro genom fadern. ”Mor
och far utvandrade till Britannien när jag var nyfödd. Jag tror
far flydde den saxiska hedendomen som ingen präst kunde
råda bot på. Jag sattes i katedralskolan i York där far blev
338 339