Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

val än att retirera och kränga bort resterna av skölden. Smärtan
gjorde honom galen och ledde till en okontrollerad motattack.
Huggen kom nu så tätt från båda håll att ingen hade
möjlighet att vika från fällen för sköldbyte. Blodet rann nedför
Ingulfs kind och den domnande högerarmen och spred sig
ut över fällen. De båda kämparna blev så utmattade av de
tunga huggen att de tvingades gå nära varandra och korsa
klingorna för att få tillfälligt stopp på slagväxlingen och hämta
andan.
De flåsade och stönade och grimaserade mot varandra och
svetten rann i floder nedför de förvridna anletsdragens hudveck.
Båda var för anfådda för att skrika ut det kämpahat de
kände mot varandra men deras lågande blickar korsades liksom
svärdsklingorna. Det var också allt som behövdes sägas
mellan dem.
Folkhopen befann sig nu i ett gastkramande rus. Alla såg
att enviget var inne i ett avgörande skede med stor fördel för
Barse.
Blodet forsade ur Ingulfs sår och han visste att han snabbt
måste komma till ett avgörande innan krafterna rann ur honom.
Med ett samfällt tjut stötte de båda kämparna sig bort ifrån
varandra och Barse var den som hann hugga först. Då trampade
Ingulf på sitt avhuggna öra och slant så han kom ned på
knä. Om det skett samtidigt som Barse drog svärdet bakåt
hade allt varit slut för hans del. Men det inträffade just när
Barse högg från sidan. Det var ett med båda händernas och
armarnas styrka så våldsamt hugg att det hade klyvt en oxe på
längden. Men nu skar svärdsklingan genom tomma luften utan
något motstånd. Barse hade ingen möjlighet att stå emot utan
vreds ett halvt varv åt sidan.
Ingulf hade svärdet Starke liggande till vänster om sig.
Nu visste han att bara ett enda hugg återstod. Hans eget för
seger eller Barses för döden. Han hade ingen sköld att skydda
sig med i knästående ställning. Han hade inte tid att komma
upp på fötter.
Den galna hopen som nu följde kampen såg fram emot
avrättningen. Det var som om alla ville bli delaktiga i det
kraftfulla dråpslag som skulle ända Sveakämpens liv.
Frode hade sex gårdskarlar kring sig som stöd från den
påträngande folkmassan. Nu hade han gått ned på knä. Det
som skulle ske ville han inte se. Han bestämde sig för att
hålla andan och dö. På något sätt skulle han då bli delaktig i
kampen och fara med Ingulf till Valhall.
Så bröt ett ohyggligt ångestskri genom larmet. Det kom
från Barses strupe och de som hade möjlighet att se vad som
hände såg att hans svärd kastades ur hans händer som sträcktes
upp mot himlen.
De som stod längst fram hade sett hur Ingulf omkullfallen
på knä låtit Starke svepa fram i en halvcirkel tätt över
marken som om han varit på åkern med en höskära i sin hand.
Barse var vriden så långt åt vänster att han tvingades släppa
86 87