Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

flera omröstningar bestämt att då de inte såg några av
Gudröds skepp skulle de lägga Ormtand i vänteläge medan
riggen reparerades och de kunde sätta segel.
Rodden över de kraftiga dyningarna gick långsamt och
var gruvligt tung. Gylfe kände sitt ansvar för alla fem skeppen
även om vart och ett hade sin egen styrman. Han stod högt
upp på Ormtands akterstam och spanade med djupaste oro
för över.
”Tre skepp styrbord!” ropade utkiken.
Så hördes hetsiga skrik från roddarna på styrbordssidan.
Där flöt kläder och matrester i en enda röra och bakom dessa
tydliga tecken på skeppsbrott drev tre av ursprungligen fyra
nordlandsskepp.
Manskapet arbetade förstrött med att försöka resa masterna.
Många satt overksamma och hängde med huvudet.
Ingulf såg genast att det som borde ha varit den största lyckan
för dem alla kvävdes av att ett skepp saknades och där hade
Gudröd Halvdansson varit skeppskonung.
Ingulf hade svårt att hålla rösten stadig när han ropade
till Alrik från Tälje : ”Har Gudröd blivit efter?”
Ormtand gled upp jämsides med de andra skeppen. En
bred och kortvuxen kämpe med långa skäggflätor stod vid
rodret och ruskade på huvudet. Ingulf kunde höra hans
snörvlande. Han ryckte uppgivet på axlarna och såg sig om
som om han väntade sig att Gudröds skepp trots allt skulle
dyka upp akter över. Alrik lutade sig över relingen och gjorde
188 189
en svepande gest över havsytan. Det var ett tecken som alla
förstod. Det rådde sorg och bedrövelse bland norrmännen
för den väldige kämpen Gudröd Halvdansson fanns inte
längre bland dem.
Ingulf kände en otröstlig förtvivlan över att ynglingaättlingen
Gudröd och halva hans manskap gått till botten
med en stor del av det värdefulla bytet. Munken stod bredbent
vid mastfisken på Ormtand och han röst mässade kraftfullt
ut över dyningarna och Ingulf tyckte det lät som en bakfull
bard tidigt en morgon efter ett blot.
”Få den där gnölande missdådaren att knipa käft!” skrek
en otröstlig norrman från Ormtands förstam. ”Det är hans
fel att det gått så illa! Han skulle ha offrats till Njord…”
”Släng honom överbord! Släng honom överbord!”
skanderade manskapet.
Ingulf fruktade en uppgivling och ställde sig bredvid
Gylfe på Ormtands akterstam och lade all kraft i sin röst:
”Det som skett kan vi inte få ogjort. Sorgen över det som
drabbat Gudröd och dem som följt honom ner i djupet tynger
oss alla lika. Men mitt råd är att låta slavarna vara ifred.
Våra skepp skonades… vi har klarat oss och kanske har det
något att göra med att vi har kristfolk ombord.”
Alrik gastade med sprucken röst: ”Så Ingulf Enöra menar
att asarna inte rått på deras gud för att bistå ynglingauppfordrande
taktfast i händerna och fick genast de andra med
sig. Och i takt med handklappningen började de nynna en