Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

inte särskilt talträngd”, sade Starkmar. ”Men du Ingulf ska ha
tack för de vackra orden om min far. Det har berättats att han
levt i tre mansåldrar… i så fall är jag den fjärde. Men det är ju
så att både namn och kroppskrafter och för den del också
mannamod gått i arv från min farfars far. Ni må tro vad ni vill
om det här men det är sant och därför kan ni också berätta det
vidare. Min farfars far hängde av misstag sin fosterbror småkonungen
Vikmar från Nordmannalandet… ni som är beresta
känner säker till det. Och det var min farfar som klöv den
saxiske kämpen Hamne i två delar och sedan namngav hans
borg i Saxland till Hammaburg. Och min far, Starkad, dräpte
ju konung Ole som Sigurd Ring satt att styra i Daneriket och
det var ett så stort misstag att far min ångrade det i hela sitt
återstående liv.”
Starkmar tog en paus och det enda som bröt igenom tystnaden
var ett par ljudliga rapningar. Ingulf satte sig ned med
en gest mot honom att fortsätta sin berättelse.
”Far mutades med guld och kunde inte motstå frestelsen.
Han insåg sitt misstag och sökte upp de som mutat honom
och slog ihjäl dem. När min far förstod att han skulle dö som
en åldring och hade bestämt sig för att leja någon som ville
sätta kniven i honom… han var för svag för att klara det
själv… krävde han av mig att föra namnet Starkad vidare som
stridsman i någon av de nordiska konungarnas härar som farfars
far Starkad gjort… men nu råder det fred och jag valde
att bli smed. För att slippa höra skrattare liknande några av er
318 319
som finns här i kväll och bli till åtlöje tog jag namnet Starkmar.
Min egen snacksalighet efter den frikostiga iskänkningen
beror på att jag känner mig lycklig över att ha kommit hit till
jarl Emunds gård och därför har jag väl ställt till det för mig.
Ingulf, jag kan inte skalda som min far men jag har ett gott
minne och om du nu kräver att jag ska visa prov på…”
”Starkmar, jag kräver ingenting av dig annat än att du ska
fortsätta att känna dig lycklig över att vara här. Men har du ett
gott minne då kan du säkert på något sätt fylla i det jag har att
säga. Min far lärde mig några av Starkads kväden. Det kan jag
säga dig att kan du ur ditt minne plocka fram slutet på denna
krigstjänstens lovsång av Starkad finns här ingen som har rätt
att tvivla på din härkomst.”
Ingulf reste sig och tog sig en allvarlig min och började:
”När jag, en skägglös man, kung Hake, följde ditt uppbåd
stadd i din krigaretjänst, jag hatade lösliga lynnen,
levernets överdåd och var helt hängiven åt krigsvärv.
Själen och kroppen jag härdade då, ur hågen allt menligt
bort jag drev och vad helst som kittlade magen jag undvek.
Tänkte på bragder allén i min själ, ty mitt värv var vapnens.
Grov var min dräkt, dess pynt var enkel, som tiden var enkel.
Lugnet en sällsynt gäst, blott kort stund skänktes åt sömnen.
Arbetets möda försköt all vila till fjärmare dagar,
tiderna flöto förbi med allenast ringa bekostning…”