Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

fångarna skulle föras ombord på Ormtand när en grupp män
lösgjorde sig ur skogsbrynets mörker. De kom fram på linje
och han räknade dem till ett tjugotal. Han var snabbt på benen
och drog Starke ur skidan.
Ingulf hade inte tagit många steg framåt förrän någon
grep tag i hans svärdsarm.
”Håll igen!” viskade styrman Gylfe som i mörker såg
lika bra som katten. ”Det där är Halvdans män.”
Ingulf hade redan höjt Starke och tänkte inte dra tillbaka
honom förrän han hade klart för sig vilka besökarna var. När
de kom närmare kände Ingulf igen de förgyllda hjälmarna
och de korta spjutyxorna som Halvdans livvakt bar.
Då gruppen inte var större kunde Ingulf sluta sig till att
de inte hade för avsikt att gå till angrepp i ett försök att
komma över bytet. Då skulle alla försvara sig sida vid sida
och angriparna hade varit chanslösa.
Hirdmännen stannade till en bit från lägret. ”Ingulf Enöra
gör klokt i att sänka svärdet!” uppmanade deras ledare, en
kort, bredaxlad gestalt som Ingulf kände igen från besöket
på kungsgården.
”Det beror helt på ert ärende”, svarade han kärvt.
”Konung Halvdan har sänt oss i all vänskaplighet för att
föra slavarna till kungsgården. Det är vårt ärende.”
I all vänskaplighet, tänkte Ingulf föraktfullt. Den givmilde
och matsnåle visste att han inte skulle släppa ifrån sig alla
slavarna godvilligt. Säkert var han klyftig nog att räkna ut
204 205
att få i manskapet skulle ställa upp i något försvar för dem.
Det framgick också tydligt av reaktionen i och kring
skeppen. Osäkra skratt och fnissningar hördes och hårt knutna
nävar kring yxskaft och svärdfästen släppte greppet.