Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

det utbröt ett oväsen runt om dem som till och med fick Hårek
att rygga tillbaka. Och det spred sig vida omkring. ”Det ska
inte Hårek komma och säga!” skrek någon och fick ljudligt
bifall. ”Här finns västfarare som skulle kunna fylla tio skepp…
eller ännu fler!”
”Jag har ändrat mina planer, Hårek. Detta tillfälle kan ingen
sjöfarare som får möjlighet missa. Och du hör runt omkring
oss att det finns fler som delar den uppfattningen.”
”Jag också!” inflikade Ragnar och såg bekymrad ut.
Nu var Ingulf på benen och de andra följde efter och till
och med norrmannen lyckades med viss möda komma upp.
Han var något längre än Ingulf som spände blicken i honom.
”Men jag vill göra klart för dig, Gudröd Halvdansson, att
våra viljor ska stämma överens i allt och våra andelar ska
delas lika… och skeppskarlarna ska lyda mina order som om
det vore dina.”
Gudröd sken upp så sårskorpan över näsan sprack och
släppte fram en tunn rännil blod. ”Här har du handen och runt
om vittnen till att det ska bli som du önskar!” sade han och
deras handslag blev kraftfullt och långvarigt och bevittnat av
en stor skara förväntasfulla kämpar.
Ragnar såg upp mot den disiga himlen. Solen trängde fortfarande
igenom men ett väderomslag var i antågande. Sydostvindar,
konstaterade han. Som på beställning kom nu de ihärdiga
sydostvindarna som borde glädja västfarare, tänkte han
med avund i bröstet. För ett ögonblick ångrade han att han
lovat stanna hos Hårek under sommaren. Men efter vad Gudröd
berättat fanns det all anledning för honom att ge Hårek
sitt stöd. Ragnar såg på Hårek som gick fram och tillbaka
med händerna på ryggen som om han hade stora överväganden
att göra. Men han visste att Ragnar inte skulle bryta sitt
löfte och det stod klart när Ragnar upphävde sin röst: ”Här är
det minsann inte långt mellan ord och handling. Ingulf Enöra,
du får tio män av mig… om det nu finns så många frivilliga
vettvillingar. Resten får Hårek plocka ut.”
Det var besked som gladde både Ingulf och Hårek.
Konungasonen var glad över att Ragnar inte ens försökt befria
sig från sitt löfte för han förstod mer än någon annan att
detta var en utfärd i Lodbroks smak. Han själv kände också
lockelsen i kroppen. Hans plikter mot fadern och folket hade
hållit honom i land allt för länge. Men det han hört av Gudröd
om Karls planer var så allvarligt att han inte ens borde
tänka tanken på att ge sig iväg. Han samtyckte till vad Ragnar
sagt och det steg upp ett jubel bland manskapet. Nu skulle det
bli lottkastning om vilka som fick följa med.
Efter ett svalkande dopp i fjorden gav Ingulf Frode en målande
beskrivning av Ormtand, mötet med Gudröd Halvdansson
från Nordlandet och den förestående färden till Britannien.
Frode försäkrade att han delade Ingulfs gäldje men han
lyckades ändå inte dölja den sorg han kände över att kanske
skiljas för alltid från sin sons livräddare.
130 131