Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

Rannvegs gemensamma livstråd.
Konung Erik tog till orda och det rådde en förtätad stämning:
”Detta är ett gott gifte för dig Rannveg Torolfsdotter
för här på Emundsgården sitter man i gott välstånd. Ingulf är
också en välbärgad man och därför kommer den gård ni ska
bygga inte att stå långt efter denna fädernegård. För Ingulfs
del har jag en del planer av stor vikt för vårt rike och det ska
jag återkomma till… Ja, till dig Ingulf vill jag bara säga att
du får den fagraste mön i Sveariket. Därtill tror jag att hon
blir en husfru som kommer att göra ert hem stor heder. Må
hon föda dig både son och dotter!”
Det mumlades bifall men ingen vågade höja sin röst. Konung
Erik vände sig till Torolf: ”Det är nu din sak, Torolf mästersmed,
att överlämna denna din dotter Rannveg till Ingulf
Emundsson om det sker av fri vilja!”
Som en bekräftelse på att han inte hade något att invända
tog Torolf fram ett nyckelspänne på vilket Rannvegs
kistnycklar var fästade. Han gav dem till Ingulf som med en
arm om Rannvegs midja hakade fast dem i ett av husfrubältets
krokar. Torolf harklade sig men rösten var vek och gråtmild:
”Jag ger dig nu, Ingulf Emundsson, min och min hustru
Stenfrids… min hustru Stenfrids dotter Rannveg till heder
och husfrudöme, till halv säng, till lås och nycklar och till en
tredjedel av lösöret och vid all rätt som vid sveatinget
stadgats.”
Gerdhild var den första som grät så det hördes. Sedan var
det många som stämde in i kören. Hon förmådde inte längre
att hålla tillbaka tårarna när hon vid Rannvegs bälte hakade
fast sax, nåldyna med nålar, nålbryne och en smal slidkniv
med silverbelagt skaft. Hon höll sedan Rannveg en lång stund
i sin famn och kysste henne flera gånger på pannan. Så sansade
hon sig och torkade bort tårarna. Hon klappade Ingulf på
kinden där örat saknades och gav honom en försilvrad torshammare.
”Lägg den under bädden innan ni som man och
hustru förenar er med varandra… det ska hjälpa er att få ett
friskt barn.”
”Ja mor”, sade Ingulf och grep om silverspännet.
Konung Erik höjde en hand över dem och ropade: ”Härmed
vittnar jag, svearnas konung Erik Björnsson och alla ni
som är samlade här, att detta förbund är ingånget av fri vilja
enligt frändernas önskan.”
Så utbröt ett förfärligt oväsen då tystnaden under akten
tagit hårt på allas krafter och nu ville man ta skadan igen.
Som vid alla andra samlingar skreks och tjoades det och man
bankade på alla tänkbara föremål. Hornblåsaren blåste så han
blev alldels blå i ansiktet.
Skänktärnorna kom fram till gruppen vid asken med fyllda
horn. I fem av dem fanns starkt skummande lindhonungsmjöd.
Drycken i de horn som överräcktes till brudparet var en blandning
av järvens blod, varmt vatten och honung. Det blev genast
tyst för nu skulle konungen signa brudparets skål.
”Hell dig Ingulf! Hell dig Rannveg! Må lyckan stå er bi
380 381