Det är 792 vintrar efter Vite Krists födelse och kurerna ... - Läs en bok

kväde. Rösten påminde om munkens och om denne satt och
skrek i fånggropen så skulle det väl låta ungefär så där. Fast
det kunde ju också vara någon galenpanna på Adelsöns kungsgård
som övade inför gästabudet. Där var det säkert redan
fest inför avfärden.
Björkveden sprakade muntert på badstugans utvändiga
härd. Lågorna slickade en långsmal järnkittel som var infälld
i jordväggen och fylld med stenar som hettades upp. Stugan
var byggd av sten och jord och hade ett platt tak av bjälkar.
”Kom in du!” ropade Gude när Ingulf nådde fram till den
gläntade luckan. ”Här är redan varmt som i Hels långeld.”
Värmen slog emot Ingulf som om han klivit rakt in i lågorna.
För att få in mer frisk luft och ljus stöttade han luckan
med en pinne. ”Man skulle nog vara lite vaksammare när man
badar så här hett”, sade han lätt stönande när han satte sig på
den brännheta laven. ”Den som har fiender i närheten borde
ha vakt utanför… du har väl hört talas om hur det gick för
holmgångsmännen Leikner och Halle på Ladorsgården i
Närike?”
”Nej, det har jag inte och jag är inte säker på att jag vill
höra det just nu.”
”Jo, det var så att Lador var ordentligt trött på sina två
bärsärkar som jämt och samt ställde till med bråk. Han fick
lägga åtskilliga marker silver i böter på tinget med hade varken
mod eller kraft att sparka iväg dem. Så en dag när de satt i
badstugan lade han lemmen för luckan och eldade på härden
så det blev olidligt hett. Och så vräkte han vatten i stenkitteln…
så du kan tänka dig hur de hade det.”
”Sluta nu, Ingulf!” stönade Gude.
”Ja, i alla fall gick de sin sista bärsärkagång där i badstugan,”
fortsatte Ingulf utmanande för att se hur länge brodern
skulle hålla ut. ”Leikner dog den levande kokta fiskens
död sedan han slitit naglarna från fingrarna i sina försök att
gräva sig ut med händerna. Men Halle lyckades efter en grym
kamp bryta upp luckan. För att vara på den säkra sidan hade
Lador alldeles utanför lagt en rå och uppblött oxhud. Halle
drattade på ändan och då passade Lador på att huga huvudet
av honom!”
Gude tjöt till och Ingulf skrattade ljudligt när brodern skrikande
for upp från laven. Då såg de båda Emundssönerna till
sin fasa hur en hand stacks in och slet bort pinnen. Luckan
slog igen med en smäll och det blev beckmörkt och temperaturen
steg genast i badstugan.
Ingulf kastade sig mot luckan men stötte i mörkret till
Gude och båda tumlade omkull på lergolvet. Skräcken grep
dem och de kom på benen och vräkte sig vrålande mot det
som de trodde var luckan. I det ögonblicket öppnades den på
vid gavel och bröderna störtade ut och slog flera volter i gräset.
Där stod Starkmar och slog sig på knäna kiknande av skratt.
”Jag hörde Ingulfs berättelse och tänkte att ni skulle få känna
på hur Leikner och Halle måste ha känt sig.”
364 365