Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

för att från utlandet införskriva någon lämplig person med uppgift att resa omkring i
skärgården och undervisa i hur man insaltar och förvarar fisk. Ett år senare framlade han
ett utförligt memorial (A I 54 – U § 4/7.12, 2 bilagor) och sällskapet antog hans förslag
(A I 55 – P § 8/21.2). I sällskapets årsböcker för åren 1862–1867 redovisas för
”Engelska Vännernas Fond”.
Redan våren 1860 hölls i Godby ett möte för att bilda en kommitté med uppgift att
göra förslag till hur de engelska pengarna borde användas. Protokollet från detta möte
(D XXIV 11 no 127) namnger medlemmarna i kommittén, bland dem von Knorring.
Han sände protokollet till sällskapet (A I 55 – U § 4/8.6), som gav det vidare till Julin.
Tanken att låta Ålands fiskare ta lärdom av svenska yrkesbröder var icke ny för von
Knorring. Redan i ett brev av den 19.3.1859 (D XXIV 6 no 4395) om skolorna i Godby
hade han nämnt att där fanns en skåning, som var mycket skicklig i fiske och som
undervisade i att göra krokar och revar samt i att fiska på ett annat sätt än vad som var
övligt.
I ett brev av den 27.9.1860 (D XXIV 7 no 4671) meddelade von Knorring att den
väckta frågan om fisksaltning komme att tas upp vid ett möte ännu samma höst och
förutsatte att förslaget om att sända män från Åland utomlands för att inhämta konsten
säkerligen komme att gillas. Ett utlåtande från Åland fick sällskapet emellertid först
följande vår, då den ålänska kommittén sammanträdde med anledning av en studieresa,
som statens fiskeriinspektör M.J. Holmberg stod i beråd att företaga till Holland och
Norge. Enligt kommitténs protokoll av den 3.4.1861 (D XXIV 11 no 127) överlät man
åt motsvarande kommitté i Åbo att uppgöra instruktion för resan, men önskade att
inspektören skulle åtföljas av två lämpliga karlar med uppgift att själva lära sig fiskesätt
och saltning. Sällskapets utskott antecknade (A I 56 – U § 3/5.4, § 6/21.6 och § 4/30.11)
att inspektör Holmberg räknade med medverkan av de holländska myndigheterna för de
angelägenheter, som han ombetrotts med av kommissionen för det åländska fisket, att
han erhållit 850 rubel av ”Engelska Vännernas Fond” samt slutligen att han avgivit
redogörelse för sin resa. Däremot framgår ej av sällskapets protokoll att någon annan än
Holmberg skulle ha deltagit i resan. I sällskapets Handlingar (V 1 s. 24) konstateras att
Holmbergs berättelse låtit sällskapet inse att lärdomarna från Holland ej var tillämpliga i
Finland. – När senatens jordbruksexpedition vintern 1863 tillställde sällskapet 50 ex. av
Holmbergs tryckta berättelse över sin tjänsteverksamhet, beslöt sällskapet (A I 58 – U §
10/21.3) låta utdela dem i länets södra delar.
När sällskapet våren 1864 beslöt sända inspektörer till skolorna på Åland,
uppmanade det inspektörerna (A I 59 – St § 11/11.3) att före sin avresa kontakta Julin ”i
händelse han såsom varande ordförande för en av sällskapet genom honom på Åland
bildad kommitté för handläggning av ärenden rörande fångst och insaltning av
strömming och annan fisk i förnämligast den ålänska skärgården, hade något uppdrag att
överlämna åt dem”.
Samma vår framlade Julin inför sällskapets bestyrelse ett förslag till de då disponibla
medlens användning (A I 59 – St § 2/8.6). Det gick ut på att från Gotland och Bornholm
inkalla fiskare som instruktörer till Åland. Sällskapet bad von Knorring (B I 26 no 215
och 239) låta den åländska kommittén yttra sig om förslaget. Denne lät förslaget jämte
sitt eget utlåtande cirkulera inom kommittén. Själv ansåg han att instruktionsarbetet
borde inriktas på norra Åland och det redan därför att lärdomarna sålunda lättare skulle
få spridning. På samma papper som hans eget utlåtande antecknade kyrkoherdarna i
Lemland och Saltvik, befallningsmannen Lignell och bonden C.J. Boman från Saltviks
Ryssö och bonden Eric Bengts från Eckerö Storby sin uppfattning. De av von Knorring
122