Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

skulle en sådan lämpligast fås till stånd? (Handlingar 1887 s. 238–245). Han föreslog att
stipendier skulle utverkas för personer, vilka ville resa utomlands för att lära sig
fiskkonservering och som förband sig att efter sin återkomst inrätta och driva
konserveringsanstalter.
Mötet fann förslaget gott och hänsköt det till sällskapet, som i sin tur vände sig till
Jordbruksexpeditionen (A I 82 s. 170 och B I 33 no 1066/1887 samt Handlingar 1887 s.
98). I februari 1888 meddelade Jordbruksexpeditionen (D I 7 s. 199) att den beviljat
1.000 mark som reseunderstöd för studier i ansjovisberedning och liknande på villkor att
stipendiaten efter sin hemkomst undervisade på Åland. Redan den 20.8.1888 kungjorde
sällskapet i tidningen om stipendier för utrikesstudier i ansjovisberedning. Bland
sökandena fanns också länsveterinären Axel Berg i Mariehamn (D XXIV 36 no 260),
men sällskapet utsåg litteratören Ossian Reuter (A I 83 s. 113 och D XXIV 36 no 236
och 274). Resan skulle gå till norra Tyskland, Bohuslän och Norge, anträdas i november
och vara 5–6 månader. Villkoren återges i sällskapets Handlingar (1888 s. 68).
Vid styrelsens möte i mars 1889 (A I 84 s. 69) förelåg Reuters reseberättelse, senare
införd i sällskapets Handlingar (1889 s. 208–223) och i maj hans arbetsplan för den
informationsresa till Åland, som han förbundit sig till (A I 84 s. 93). I februari 1890 (A I
85 s. 56) tog bestyrelsen del av Reuters berättelse över hans resa till Åland föregående
höst. Berättelsen som ingår Handlingar (1889 s. 224–231), insändes till Jordbruksexpeditionen
med en vädjan om åtgärder för vassbuksfiskets främjande (B I 34 no 163).
I skrivelse av den 3.10.1890 (D I 8 s. 13 och A I 85 s. 167) meddelade
Jordbruksexpeditionen om premier för vassbuksfiske med skötar åren 1891–1893
(Handlingar 1890 s. 111).
I februari 1891 inlämnade Reuter en redogörelse (D XXIV 39) över sina försök med
insaltning av strömming och den 27.4 tog styrelsen (A I 86 s. 124) del av hans förslag
till hur hans insaltningsmetod skulle ges spridning. Styrelsen hörde sig för hos
kronofogden om den lämpligaste tiden för en instruktionsresa till de åländska
fiskelägena och beviljade slutligen Reuter bidrag för en sådan resa, under vilken han
skulle åtföljas av en person som skötte insaltningen (A I 86 s. 134 och 142). För denna
insaltning redogjordes i sällskapets Handlingar (1890 s. 112 och 1891 s. 80).
Reuters tio sidor långa berättelse för resan 1891 är fogad till bestyrelsens protokoll
för den 29.3.1892 (A I 87 s. 69). Resan gick via Korpo till Kökar och Föglö. Berättelsen
infördes förkortad i sällskapets Handlingar (1891 s. 162–165). Under resan hade Reuter
intresserat sig för möjligheterna till laxfiske med rev och för plantering av bandpil i
syfte att få virke till strömmingskaggar.
Också sommaren 1892 företog Reuter med sällskapets stöd en instruktionsresa i den
åländska skärgården. Denna gång besöktes Saggö, Brändö från Lappo till Hullberga,
Kumlinge, Sottunga, Föglö och Kökar. Reseberättelsen infördes i sällskapets
Handlingar (1892 s. 196–198).
Samtidigt som Reuter inlämnade sin berättelse för år 1892 bad han om ett stipendium
för ytterligare en resa i skärgården i syfte att utarbeta en handbok i hur man insaltar
strömming. Vidare anhöll han om 1.500 mark för att anlägga ett mönstersalteri,
förslagsvis på Vänö i Hitis. Denna gång ansåg sig bestyrelse (A I 88 s. 60) likväl
tvungen att uppmana Reuter att vända sig till senaten med sin anhållan.
147