Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

80
E l i a s L ö n n r o t
Lönnrots namn nämns första gången i sällskapets protokoll för 10.5.1837 (A I 32 – P §
9/10.5). Då föreslogs han till medlem i sällskapet av dess litterärt intresserade sekreterare
Arnell, samtidigt med J.L. Runeberg och andra medlemmar av Lördagssällskapet.
Alla de föreslagna inballoterades en månad senare (A I 32 – P § 6/5.6.1837).
Lönnrot blev genast ständig medlem av Hushållningssällskapet (E I 4 s. 69). Sitt
aktiva intresse för sällskapet visade han genom att fastän frånvarande ta ställning i den
pinsamma åsiktsbrytning, som revisorernas berättelse 1854 gav anledning till. De hade
yrkat på att ej blott sekreteraren Arnell, utan också ordföranden, styrelseordföranden och
skattmästaren skulle ställas till ansvar för de oegentligheter som sekreteraren gjort sig
skyldig till. Lönnrot satte liksom aderton andra sitt namn och sigill under en fullmakt (A
I 49 – P § 1/10.6.1854, bilaga) att rösta för revisorernas förslag. Omröstning med
fullmakt var emellertid ej tillåten och på geheimrådet L.G. von Haartmans förslag
avskrevs balansen mot sällskapets enskilda fond.
Samtidigt fattade man beslut om att förnya stadgarna för att reorganisera sällskapet
och förebygga olyckor av det slag som det nu drabbats av. När Utskottets förslag till nya
stadgar framlades (A I 50 – P § 3/1.11.1855) meddelade ordföranden att sällskapet ett
par dagar tidigare från Helsingfors fått en skrivelse av 21 där bosatta medlemmar. Dessa
hade yrkat på en ny beredning av stadgeändringen, vilken framför allt borde leda till
ökat inflytande för de medlemmar, som på grund av sin boningsort ej kunde deltaga i
sällskapets plena. Bland undertecknarna fanns Lönnrot och J.V. Snellman. Emedan
skrivelsen nära motsvarar Snellmans i andra sammanhang framlagda yrkanden, behandlas
den närmare i avsnittet gällande honom. De i skrivelsen framlagda förslagen
vann denna gång föga beaktande.
Sin största insats inom sällskapet gjorde Lönnrot som författare av en folkskrift om
spädbarnsdödligheten, dess orsaker och förebyggande. Initiativet härtill togs 1856. I
början av året nämnde kommerserådet Erik Julin (A I 51 – U § 16/12.2.1856),
Utskottets ordförande 1856–1858, att en i Finlands allmänna tidning införd statistik över
den av vanvård förorsakade spädbarnsdödligheten fått honom att under sin vistelse i
Helsingfors taga saken till tals med Medicinalstyrelsens t.f. generaldirektör Törnroth
och med professor Ilmoni. Dessa hade då föreslagit att Julin skulle hos Hushållningssällskapet
hemställa om att detta skulle låta trycka och sprida en skrift på finska
om barnavård, vilken Lönnrot hade åtagit sig att författa. Utskottet biföll och Julin åtog
sig att underrätta Lönnrot om saken.
Tre månader senare beslöt utskottet (A I 51 U § 12/8.5.1856) att genom ett cirkulär
(B I 23 – 8.5.1856) till prästerskap och läkare söka utforska orsakerna till
spädbarnsdödligheten. Sällskapet hade redan 1802 i sina Hushålls-underrättelser för
Menige Man infört en uppsats om späda barns uppfödande. I cirkuläret kunde sällskapet
sålunda hänvisa till att det allt sedan sin stiftelse försökt att förekomma den vanvård,
som var orsaken till den stora spädbarnsdödligheten och bad cirkulärets emottagare
sända underrättelser om spädbarnsvården på sin hemort och om de viktigaste bristerna
däri. Enligt diariet (C I 6) inflöt fram till 22.11.1856 icke färre än 79 svar på sällskapets
rundfråga, därav ett av kommerserådet Julin och två av läkare. Alla andra kom från
präster.