Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

2/30.2 och § 3/24.10 -bil., P § 9/1.11.1831) samt likaså för 1831 års odling (D XVII s.
93 och 95, D V 15 s. 149, A I 27 – ÅU § 2/6.6 och § 2/29.10.1832).
År 1835 drabbades inte minst Viborgs län av svår missväxt, och landshövding
Mannerheim bad sällskapet sända råd om nödbrödsämnen. Här och var i länet hade man
redan insamlat islandsmossa (D XXIII 16 s. 263). Sällskapet lät översätta utdrag ur
Gustava Schartaus Wälmenta råd i Misswextår (A I 31 – P § 7/18.1.1836, B I 17 s. 151).
Viktigast ansåg sällskapet det vara att trygga tillgången på potatisutsäde och bad
landshövdingarna utreda behovet (D V 15 s. 125). Mannerheim svarade (D V 15 s. 176)
att betydande mängder behövdes, men att de knappast kunde uppbringas inom länet och
att de inte skulle hinna fram före sättningstiden om de infördes utifrån. Redan innan
svaret nådde sällskapet reserverade sällskapet 1000 rubel för att trygga tillgången på
utsäde i länet (A I 31 – P § 12/31.3 och ÅU § 1/18.4.1836) och Mannerheim
underrättades om saken (B I 17 s. 184). Nu lyckades han genom handelshuset Hackman
i tid skaffa fram utsädet och före årets slut sände han sin med talrika kvitton styrkta
redovisning (D V 15 s. 178 och 186–272).
Också år 1837 blev skörden så dålig att sällskapet inbegärde uppgifter om
utsädesbehovet (B I 18 s. 66). Mannerheim dröjde så länge med svaret (D V 15 s. 370)
att sällskapet lämnde det obeaktat (A I 33 – ÅU § 3/29.3.1838).
När potatispesten år 1846 hotade landet bad sällskapet länsstyrelserna om
information. Guvernör von Kothen i Viborg kunde 27.2.1846 dementera ryktet om att
sjukdomen redan nått hans län (D XVIII s. 42). I mars 1847 anmodade sällskapet alla
guvernörer att om potatispesten uppträtt i länet genast underrätta sällskapet därom (A I
42 s. 42 – U § 5/11.3.1847, B I 20 s. 71). På hösten meddelade guvernören i Nyland att
sjukan var allmän i länet (D XVIII s. 73) och följande höst lät guvernören i Åbo veta att
sjukdomen plötsligt och häftigt uppträtt i Reso (A I 43 s. 108 – U § 5/10.10.1848).
Uppgifter om sjukdomens första framträdande i Viborgs län saknas emellertid i arkivet.
Hösten 1855 bad sällskapet Viborgs läns lantbrukssällskap om uppgifter gällande
bl.a. potatisodlingen och fick ett utförligt svar som infördes i protokollet (A I 50 – U §
2/9.11.1855).
Hungeråret 1867 förfrågade sig sällskapet om behovet av potatisutsäde. Från
Hogland fick det beskedet (D XXIV 14 nr 39) att ”jordmånen å utöarna Hogland och
Tytterskär är så beskaffad, att här ej något jordbruk kan idkas och således kommer ej
heller utsädespotäter här i fråga. Invånarne härstädes leva av strömmingsfiske, som de i
Estland utbyta emot råg och andra jordbruksalster.” Fastlandssocknarna trodde sig ha
utsäde för eget behov eller kunna skaffa sig utsäde från Estland. Bristen på pengar
tycktes vara större än bristen på potatis.
5.3 Linneslöjdens främjande
Fram till 1870-talet ägnade sällskapet mycken möda åt att driva fram en inkomstbringande
hemslöjd. Det största intresset ägnades linhanteringen. År 1812 fick
sällskapet löfte om ett betydande statsanslag för ”lin- och hampplanteringens samt
linnevävnadernas befrämjande” (D I s. 46) och tillsatte snart ett särskilt utskott (SU) för
hithörande ärenden (A II 4 s. 1 och D XV 4 B s. 1). År 1861 omdisponerades anslaget
för andra ändamål (D I 3 s. 23).
För att kartlägga lin- och hampodlingens omfattning och teknik samt hemslöjden
vände sig sällskapet i ett cirkulär med koncisa frågor till kyrkoherdarna (A II 4 s. 3 – SU
§ 2/7.4.1815 -bil.). Svaren ingår i bandet D XV 5 B (s. 168–). De gäller bl.a. Hiitola,
171