Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

inkvarteringen och föreslog för BU att sällskapet skulle uppställa en prisfråga för att få
fram förslag till hur landets försvar bäst kunde tryggas genom en egen militär. Nu
resolverade redan BU att ämnet visserligen var av den vikt att det påkallade nationens
fria och offentliga yttrande, men att den rörde ett grannlaga ämne ”över vilket uti landets
nuvarande ställning offentligt yttrande utan regeringens tillstånd icke kan tillåtas”. (A I
13 s. 182 och 188 b – BU § 2/9.10.1817).
Böcker höll emellertid fast vid sin grundsyn på sällskapets mission. När han
1.12.1820 (A I 17 s.185) i ett memorial presenterade sitt nya stadgeförslag, sade han: ”...
då landet blivit hugnat med den oskattbara förmån att utgöra en stat i staten och då,
under det lantdagar bliva sällsynta och representationen sker egentligen av ämbetsmän
och till en ganska liten del av självständiga medborgare, varje utväg för den allmänna
rösten att, om också icke i tryck, likväl i skrift och inom sällskapet fritt få yttra sig över
landets ömtåligaste angelägenheter måste anses dubbelt dyrbar. Genom Kejserliga
senatens flyttning har ock sällskapets vikt uti detta avseende nu blivit större än vad den
var (då) Regeringens säte var i Åbo...”.
Det första som krävdes för att sällskapet av allmänheten skulle tillmätas betydelse
som en tolk för opionen var enligt Böcker att det självt var ett värdigt föredöme i sina
uttalanden. Vad han därmed avsåg klargjorde han genom att hänvisa till att sällskapet
hade förkastat hans förslag till prisfråga och ej ens velat trycka sitt eget uttalande om
inkvarteringen.
För det andra yrkade Böcker i sin presentation av stadgeförslaget på att sällskapet
skulle organisera hushållningssällskap i varje län. Sällskapets årsberättelser borde ”i
stället för att endast framställa det obetydliga sällskapet kunnat inom ett år uträtta, lika
som Kungl. sv. lantbruksakademiens bliva en framställning av nationalekonomins öden
under det förflutna året och vad Regeringen och länesällskapen på den under tiden
inverkat. Om också sällskapet sålunda understundom komme att handla såsom en
censurerande opposition, skall sådant säkert icke illa upptagas av upplysta och om sitt
land nitälskande statsmän”.
Denna Böckers avslutande bugning räddade inte hans förslag. Tengström utsågs till
ordförande i den komitté som skulle behandla Böckers nya stadgeförslag (A I 17 s. 21 –
P § 10/1.12.1820). Förslaget om länesällskap ansåg kommittén ovidkommande och så
länge sällskapet saknade noggranna statistiska underrättelser borde det mera varsamt
våga sig i statsekonomiska ämnen och hellre söka upplysa den enskilda ekonomin. (A I
17 s. 216 B och 217 b).
I det tryckta memorial som Böcker på sällskapets vägnar 1.6.1821 (B I 9) sände till
korrespondenterna för att få deras synpunkter på stadgeförslaget förde han ej längre
fram sin egen övertygelse om sällskapets ökade ansvar vid beredandet av statsekonomiska
ärenden, utan uppfattningen att då Finlands ”närmaste regering är sammansatt
endast och allenast av landsmän, måste det även inträffa att allmänna hushållsfrågor
mera sällan skola påkalla sällskapets uppmärksamhet”.
Under 1820-talet skilde sig Böckers och sällskapets styresmäns syn på sällskapets
yttersta syfte småningom allt mer från varandra. Böcker levde kvar i sin övertygelse att
sällskapet borde följa med landets ekonomiska utveckling på alla områden och taga
initiativ för att avlägsna missförhållanden och för att skapa gynnsamma förutsättningar
för Finlands allsidiga förkovran. Sällskapets styresmän med sin förankring i det
politiska livet under slutet av Alexander I:s och början av Nikolaj I:s regeringstid ansåg
att sällskapet borde taga sig i akt för allt som låg utanför dess av statsmakten givna
konkreta uppgifter för den enskilda lanthushållningens främjande.
26