Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

72
G u s t a v M a u r i t z A r m f e l t
Armfelts ställning undergick under Hushållningssällskapets första årtionde sådana
förändringar, att det måste ha varit vanskligt för sällskapet att bedöma när det var
opportunt att kalla honom till medlem. Det skedde våren 1801 på Wibelius förslag (A I
3 s. 106 och 128 – P § 24/1.5 och § 19/1.6.1801). Armfelt sände omgående tackbrev (D
XXIII 7 s. 11), daterat i Stockholm 9.6.1801. Tre år senare antecknades i protokollet (A
I 6 s. 94 – P § 4/3.4.1804) att hovrättsrådet Sylvius på Armfelts vägnar inbetalat 50
riksdaler till sällskapets bestående ägo som en fond för hans ledamotsavgift. Konceptet
till sällskapets tackbrev (B I 1 s. 379) börjar med orden: ”Af en frånvarande landsman
och ledamot som äfven på afstånd, under mängden af bördan af vigtiga värf, både
önskar och i verket söker befordra jemväl sin Finska Fosterbygds uppkomst och
förkofran ...”
Det dröjde åtta år tills sällskapet fick erfara Armfelts bemödanden att i verket
befordra fosterbygdens förkovran. I brev av 9/21.2.1812 meddelade generalguvernören
Steinheil (D II 2 s. 125) att ordföranden i kommittén för de finska ärendena, baron
Armfelt tillkännagivit kejsarens önskan att sällskapet skulle förnya sin verksamhet och
utsträcka den jämväl till Viborgs län. Hänvisande till Steinheils uppmaning riktade sig
sällskapet 4.9.1812 direkt till Armfelt (B I 2 s. 127 och 125) med en redogörelse för sin
verksamhet och för vad det redan gjort för Viborgs län. Denne, som då utsetts till t.f.
generalguvernör och upphöjts till greve, lät i ett 24.9.1812 i S:t Petersburg daterat brev
(D II 2 s. 126) veta att kejsaren med välbehag tagit del av sällskapets åtgärder och
förväntade sig att det icke skulle försumma att med alla medel främja hushållningens
uppkomst i storfurstendömet. Genom en samma dag daterad kejserlig skrivelse (D I 1 s.
46) underrättades sällskapet om att det skulle få ett årligt anslag om tiotusen rubel för
linkulturens främjande och anmodades föreslå hur anslaget borde utnyttjas.
Sällskapet hade med doktor F.W. Radloff som sekreterare redan före kriget försjunkit
i en viss passivitet, ur vilken det nu ruskades upp av Armfelt. Händelseförloppet och
Armfelts kritiska inställning till sällskapet klargörs av Gustaf Cygnaeus i hans historik
K. Finska Hushållningssällskapet 1797–1897 (s. 288).
Den 27 januari 1813 besökte Armfelt själv sällskapet. Två dagar tidigare hade dess
beredningsutskott (A I 12 s. 89 – BU § 1/25.1.1813) färdigställt sitt förslag till hur det
nya statsanslaget skulle användas. Dagen före Armfelts besök samlades sällskapet till
plenum (A I 12 s. 9) enkom för att behandla förslaget. Så var man redo för ett plenum
med Armfelt som gäst (A I 12 s. 10). Trots att den höge gästen i smickrande ordalag
harangerades av ordföranden, drog han sig ej för att påpeka hurusom sällskapet någon
tid varit nog overksamt och att yrka på mera drift och hastighet vid verkställandet av det
som sällskapet hade åtagit sig.
Ett par månader senare återkom sällskapet i ett brev 15.3.1813 till Armfelt (B I 2 s.
133 b) till dennes brev 24.9.1812 om kejsarens önskemål och gav en utförlig redogörelse
för alla sina fonder. Kort därefter efterträddes Radloff som sällskapets
sekreterare av Carl Christian Böcker. Denne hade inför sekreterarvalet uppvaktat
Armfelt i S:t Peterburg och därvid åtagit sig ”att göra forskningar över Finlands
hushållning och dess brister till sin huvuduppgift och sitt livs enda innehåll” (D XXIII
19 s. 81, BS 11). I sin levnadsskildring Gustav Mauritz Armfelt redogör Carl von
Bonsdorff för Armfelts brev till Böcker, vilka inte finns i sällskapets arkiv. Själv har
von Bonsdorff utnyttjat sällskapets protokoll, men ej arkivet i övrigt.