Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

den 15.8.1864 insända utlåtandena ingår som lös bilaga i protokollboken (A I 59 – St §
5/13.9).
I ett den 10.5.1864 daterat memorial (D XXIV 11 no 85) redogjorde Julin för Kökarbornas
inställning och för vad han önskade få gjort på Kökar. På hösten tog bestyrelsen
(A I 59 – St § 7/18.10) del av hans utförliga berättelse (D XXIV 11 no 172) över vad
som blivit gjort. En genom förmedling av konsul J.P. Stare i Visby vidtalad fiskare
Liljegren hade under sommaren instruerat på Kökar och avgivit sitt omdöme om vad
som kunde och borde göras. Berättelsen relateras utförligt i sällskapets Handlingar (V 3
s. 21–23). Då var det främst fiske på driv samt torsk- och ålfiskets möjligheter man
intresserade sig för, medan utsikterna för laxfiske bedömdes som mindre goda.
Hösten 1864 framlade Julin en åtta sidor lång arbetsplan för följande år (A I 59 – St §
6/10.11, bilaga och § 12/1.12 samt P § 3/20.12). Bland annat föreslog han att från
Gotland skulle införskaffas en modellbåt, modellnät och ålmjärdar.
Någon berättelse över verksamheten 1865 finns ej i sällskapets arkiv. I årsboken
(Handlingar VI 1 s. 29) säges att Julin icke funnit skäl att avgiva en berättelse ensamt
för året 1865. Följande sommar föredrogs i hans egen närvaro inför plenum (A I 61 – P
§ 4/5.7) hans berättelse över fondens utnyttjande, och hans förslag om att 4000 mark av
fonden skulle användas för nödlidande i norra Finland bifölls (B I 27 no 845). –
Samtidigt sände sällskapet ett brev till England med förfrågan om fonden kunde
utnyttjas av sällskapet också efter utgången av den 8-års period, för vilken den år 1859
anförtrotts sällskapet (B I 27 no 872).
Berättelserna över instruktionsverksamheten åren 1866 och 1867 infördes åter i
sällskapets Handlingar (VI 2 s. 213–226). Sommaren 1866 var tre instruktörer i arbete.
En av dem (Johansson) började i Eckerö men flyttade snart till Geta, där också den
andra (Jakobsson) var stationerad, medan den tredje (Laugren) instruerade i Nagu. Nu
ägnade man sig särskilt åt försommarfiske ute till havs. Sommaren 1867 verkade
Laugren åter öster om Åland. Johansson började på Väderskär i Vårdö, men flyttade till
Rankoskär, medan Jakobsson vistades på Dånö och i Finnbo (D XXIV 14 no 526).
Sällskapets befattning med de engelska donationsmedlen upphörde hösten 1867. En
redogörelse för avvecklandet infördes i sällskapets Handlingar (VI 2 s. 42–43). Ärendet
belyses närmare av sällskapets protokoll (A I 62 – St § 5/12.8 och P § 4/24.9) och
brevbok (B I 27 no 845 och 872).
Julin belönades med sällskapets större silvermedalj (A I 62 – P § 4/14.3) för sin
berömliga verksamhet i allmänhet i fosterländska syften och särskilt för sitt utmärkta nit
för fiskeriets upphjälpande. På hans framställning tilldelade sällskapet samtidigt samma
medalj kontraktsprosten A.J. Lyth på Gotland för hans intresse, beredvillighet och nit
när det gällt att få instruktörer till Åland. Ytterligare invaldes såväl Lyth som Stare till
hedersmedlemmar i sällskapet (A I 62 – P § 12/14.3).
År 1871 skymtar de engelska pengarna än en gång i sällskapets protokoll. Då
föreslog Julin (A I 66 – St § 15/26.1) att sällskapet skulle låta göra ritningar av sina
båtmodeller och fotografera dem för distribution till lågt pris. Sällskapet konstaterade
emellertid att det saknade pengar för ändamålet, men att Julin icke torde sakna medel
härför i sällskapet ”Vännernas” donation för det finska fiskeriets främjande.
2.7 Hungeråren på Åland
Missväxten på 1860-talet drabbade också Åland. Sällskapet inriktade sina stödåtgärder
på hjälp till självhjälp. Sina uppgifter om föhållandena på Åland fick det främst genom
123