Finska Hushållningssällskapets arkiv och skrifter - Doria

3.2 Böckers syn på sällskapets ställning, mål och medel
Hur Böcker som nybliven sekreterare såg på sin ställning och sin uppgift visar ett i hans
nekrolog infört brev till sin mor. Hans ord om att han ansåg sig mera tillhöra staten än
sina anhöriga för tanken till hans redogörelse för sina samtal med Armfelt. Uppenbart är
att han kraftigt påverkades av denne. Därom vittnade han ännu nitton år senare i ett brev
till Alexander Armfelt (D XXIII 19 s. 95): ”Den impuls jag av honom erhöll har varit
och är ännu för mig bestämmande. Redligt har jag sökt hålla det löfte han av mig tog, att
fullkomligen uppoffra mig åt det allmänna.” För att inför Alexander Armfelt bestyrka
sitt påstående om det nära förhållande i vilket han stått till dennes far bifogade han
några brev. I ett 11.8.1813 daterat brev (BS 14) hade Armfelt uppmanat Böcker:
”Överlämna Er med all fosterlandskänsla till Ert nya yrke och lämna mig den
tillfredsställelsen (om jag lever) att sörja för Er utkomst och Er framtid.” Från denna
utgångspunkt formade Böcker småningom sin syn på sällskapets ställning, dess mål och
medel.
När sällskapet kort efter det Böcker tillträtt sekreterarposten fyllde sexton år
formulerade han i retoriska vändningar sin syn på landets och sällskapets ställning (BS
16 s. 52–71 och 86).
I arv efter sin företrädare mottog Böcker ett uppdrag som gav honom anledning att
närmare tänka över sällskapets syften. Uppdraget gällde en översyn av stadgarna. Sin
syn på sällskapets ställning lade han fram i ett till Beredningsutskottets medlemmar
riktat memorial med motiveringar till sitt stadgeförslag (D II 1 s. 102 – 14.8.1815):
”Uti Finlands nuvarande ställning torde ett patriotiskt sällskap vara av större vikt än
någonsin förut; mig förekommer som sinnena därigenom vänjas att tänka sig Finland
såsom något för sig självt bestående, och dess välgång såsom något, även utom
gemenskap med moderstaten möjligt; och att en rent finskt patriotisk anda sålunda kan
småningom danas, varigenom Finland säkerligen även skall svara emot vår Hulda
Kejsares avsikt med den egna konstitution Finland erhållit. En sådan anda har alltid
synts mig som den enda garantin för konstitutionens och lagarnas helgd, och jag skulle
anse den kunna existera uti en provins utan att nitet för hela rikets väl därav störs mera,
än av den känsla varmed individer sluta sig till familjen. Om på den ena sidan
sällskapets verksamhet är en produkt av patriotism, och lika som en termometer som
utvisar graden av dess värme, så torde man även, i omvänt förhållande, kunna vänta att
sällskapets verksamhet skall förmå väcka och liva patriotismen.”
Liknande synpunkter går igen i ett odaterat utkast av Böckers hand till en prisskrift,
rikare på subjektiva synpunkter än på sakuppgifter (BS 16 s. 52–71).
Tanken att Finland var en särskild och särartad del av det ryska riket och att det var
Finska Hushållningssällskapets sak att förmå statsmakten att i den ekonomiska
lagstiftningen beakta dessa särförhållanden kom till synes också när Böcker i sällskapets
namn formulerade en framställning till KMt om förändrad flyttningstid för tjänstefolk
(B I 3 s. 84 – 1.6.1814): ”Om, för sin önskan att underlätta och befordra
kommunikationen emellan rikets särskilta provinser, Kungl. svenska regeringen icke
lämnade något avseende åt de olägenheter som uppstå, då olika hushållningssätt tvingas
under samma hushållslagar, och Finland därför ej kunde vinna sin önskan, så hyser till
EKMt:s nåd och den särskilta hulda omvårdnad EKMt täckts sträcka till Finland i
synnerhet, sällskapet det fasta förtroende att Nationens önskan, den sällskapet vågar i
underdånighet framföra, hos EKMt vinner nådigt avseende.”
24